Tåget.

Jag står på plattformen och väntar på pendeltåget. Plötsligt från ingenstans susar ett tåg förbi och i samma sekund hinner jag tänka att så snabbt kan lidandet upphöra. På en bråkdel av en sekund kan allt vara över. Du hinner inte ens känna den fysiska smärtan. Det är bara över. Men jag kan inte utsätta tågföraren för detta. Det vore själviskt. Det bara slog mig ikväll att så snabbt skulle lidandet kunna tillhöra det förflutna.

Å  andra sidan måste jag uthärda. Jag har en djupt älskad dotter som jag inte kan lämna. Men jag är rädd för mina tankar.

Ingen vet HUR dåligt jag egentligen mår. T o m för de närstående spelar jag en roll av olika skäl. Ensamhet. Jag känner mig djupt ensam. Medicinen och terapin hjälper inte.

Tåget. Shit vad snabbt det gick.

Advertisements
This entry was posted in Depression and tagged , , , , , . Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s