#MeToo.

Hej!

Ingen kan väl de senaste dagarna ha undgått att uppmärksamma den flodvåg av berättelser om sexuella trakasserier mot kvinnor, tjejer och flickor i vårt land och världen utöver. För mig, som blivit våldtagen ett oändligt stort antal gånger av min styvfar under min barndom, och sedan sexuellt trakasserad av män som vuxen, bidrar rubrikerna till att jag hamnar i en snurrande känslo-karusell som bara snurrar runt allt snabbare. Bokstavlig yrsel och matthet. Rubrikerna är enorma triggers. Jag kan inte låta bli att fundera över hur min styvfar reagerar på alla nyheter om sexuella övergrepp. I en artikel stod det om hur Martin Timell hade stoppat ner handen i en medarbetares trosa och tagit på brösten och detta betecknades som extremt kränkande handling. Undrar om min styvfar har uppmärksammat detta, alltså att samhället betecknar den typen av övergrepp som en extremt kränkande handling? För “detta lilla”, enligt honom själv, utsatte han mig för på daglig basis under mer än tio år. Tafsade på mina bröst när jag stod och diskade, stoppade ner handen innanför mina trosor, det var liksom bara något som tillhörde vardagen och som kunde hända ett flertal gånger under en och samma dag.  Under nätterna blev jag utsatt för betydligt grövre övergrepp. Häromdagen funderade jag mycket över hur min styvfar reagerar och agerar i sällskap med sin sambo och hennes väninnor. För de måste ju också ha läst om Martin Timell. Har min styvfar då suttit och hållit med sin sambo och hennes väninnor och sagt “Ja, det är inte klokt hur svinaktigt män kan bete sig mot er kvinnor!”. Hur tänker en pedofil?

Nu när min Ögonrörelseterapi är i full gång och rubrikerna basunerar ut om sexuella övergrepp på löpande band, blir det svårare för mig att separera mitt förflutna från nuet. Det är det svåra med att ha komplex PTSD. Det förflutna är lika närvarande som nuet, och många gånger MER närvarande än nuet självt. Så häromdagen kände jag ett stort behov av att söka svar och googlade min styvfar. Hittade hans FB-sida och ett inlägg som han hade skrivit förra julafton.

“Jag önskar er många underbara år. Bara den där uppe, vet hur många år vi har kvar. Idag är det julafton och jag kommer ihåg alla vänner och kära som inte längre är med oss, och jag inser att vi förr eller senare kommer att återförenas. Så jag säger till alla, slåss inte, döda inte, ta inte livet av dig själv. Försök njut av glädjen i det lilla i vardagen så länge du vandrar här på jorden. Hjälp dem som behöver din hjälp och som du kan hjälpa. Var inte självisk!. Killen däruppe kommer definitivt ge tillbaka.”

Jag stirrade chockad på texten som min styvfar hade författat. Och genast undrade jag om han har förändrats från att vara en sadistisk pedofil till att bli en bättre medmänniska och rannsakar sina egna onda gärningar han har begått både mot mig och flera andra barn. Han var aldrig religiös under min uppväxt. I texten nämner han “Den där” och “Killen” istället för Gud eller Universum. Har min styvfar på ålderns höst blivit smått andligt sinnad eller är det bara ett spel för gallerierna? Han är nyss fyllda 70 år, har god hälsa, turnerar runt i landet och Europa med sin musik, är en mycket omtyckt musiker och sångare. Bär Peace-märke i en halskedja på flera av de foton han har lagt ut på FB från sin konserter. Folk jublar, skrattar, ler, – men ingen av dem vet att han är värsta sortens pedofil.

För mig personligen skulle det underlätta min läkning OM min styvfar faktiskt har genomgått en transformation och blivit en god medmänniska. Men om han fortfarande är ett odjur och lyckas upprätthålla en falsk bild av sig själv, så fortsätter min läkningsprocess likaväl men det blir lite jobbigare. I vilket fall som helst jobbar jag hårt med mina traumatiska minnen för att frigöra mig från dem. Jag är fri men känner mig inte fri. Jag sitter fortfarande fängslad av Fru Rädsla och Herr Skräck. Detta är något min psykolog försöker hjälpa mig med under terapin. Att våga närma mig tanken på att jag faktiskt är fri. Jag utsätts inte längre för incest. Varje dag tar jag små pyttesteg och utmanar mina rädslor. Det tar enormt mycket på mina krafter, men jag är så tacksam över att jag äntligen kan fokusera på min egen terapi och läkande nu.

Igår morse var jag omskakad av min styvfars text och alla leende foton på honom och hans vänner och fans. Jag ställde mig framför “mitt lilla altare” där mina älskade änglastatyetter, änglakort, kristaller, och ljus pryder. Tände ett ljus och blundade. Bad till änglarna om kraft att frigöra mig från det förflutnas mörker, se ljuset och omfamna den eventuella sanningen om att min styvfar kanske har utvecklats till att bli en god människa. Då fick jag i min inre syn se ett kohuvud. Jag tittade upp. Och blundade igen och vips var kon tillbaka. Sådär höll det på ett antal gånger tills jag slog upp Solögas – Djurens språk och budskapet kon ville ge mig var att sluta fred med min styvfar. Jag tackade änglarna för budskapet. Läste sedan Dagens Änglabudskap och det handlade om att mina böner blir besvarade. Jag log för mig själv. WOW!!! Sluta fred med min styvfar och mitt förflutna. Jag har ju redan förlåtit honom. Men att sluta fred är att släppa taget om det förflutna och vara närvarande i nuet.

Min styvfar lever verkligen i nuet. Ja, om man tittar på alla foton från hans konserter. Han är glad. Lycklig att stå på scenen framför en jublande publik. Om han kan leva i nuet, så kan jag också det banne mig!! Jag har kommit en bra bit på min läkningsprocess för tidigare när jag har tittat på foton på min styvfar har jag blivit smått illamående och upprörd över orättvisan att han röner stora framgångar som musiker medan jag kämpar med svår PTSD. Det är liksom inte rättvist att en pedofil får vara så älskad, har jag resonerat. Men nu när jag tittade på fotona kände jag varken ilska eller missunnsamhet. Däremot tittade jag på hans händer och visste var de hade varit någonstans på min kropp och vilka smärtsamma handlingar de var kapabla till. Men nu spelar de på gitarr och munspel. Det kan verka märkligt varför jag googlar min styvfar och går in på hans FB-sida, men för mig underlättar det läkningsprocessen eftersom övergreppen inträffade för många år sedan och minnet av hans yttre bleknar med tidens gång. Så istället för att förnimma ett grått väsen får jag nu en skarp bild på honom. Min styvfar har även lagt upp ett foto på sig själv från tiden då övergreppen pågick samt ett foto när han kom ut från fängelset, – utan att han själv ens vet om det, hjälper han mig att få en bild på honom. Jag slåss inte mot någon skuggliknande minnesbild av hur han såg ut under min uppväxt utan har ett tydligt foto på honom som jag ska visa min psykolog imorgon bitti. Hon ska även få läsa texten han skrev på FB förra julafton. Ska bli skönt att få ventilera detta med henne.

Mer och mer blir jag närvarande i nuet. Övar mindfulness dagligen, börjat lyssna på musik igen, älskar min familj och mina vänner. Är så tacksam över all kärlek och godhet jag får uppleva.

Ha en fin söndag och om ni har möjlighet så gå med i MeToo-manifestationerna idag runt om i landet.

Kram

Sabina

Advertisements
Posted in Andlig och inre läkning, Bön., Förlåtelse, Incest, Posttraumatisk stress syndrom, Vardagen | Tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Leave a comment

Frihet börjar med dig själv.

Hejsan!

Vilken strålande morgon! Jag har de senaste dagarna intensivt bett mina älskade ärkeänglar om att få hjälp med att ta mig över tröskeln och börja göra saker som GER mig energi och glädje. Bönesvaren har kommit i form av musikstycken som plötsligt börjat spelas i mitt inre, klassiska stycken som inte är förenade med mitt förflutnas mörka fängelsehåla. Förutom musiken, som alltid har varit min livboj, har jag även börjat känna en önskan att börja dansa zumba, fortsätta skriva på mina två böcker som jag skriver parallellt. Detta är helt fantastiskt! Att gå ifrån att känna noll inspiration till att känna en växande önskan och drivkraft att börja leva, och inte bara existera.

Idag är mitt mål att undvika all negativ media, skriva på mina böcker, dansa zumba och ikväll istället för att gå ut på sociala medier, ska jag läsa uppbyggande texter.

Just nu lyssnar jag till Mendelssohns Midsommarnattsdröm. Framme på köksbordet har jag satt fram mina kära änglastatyetter och tänt värmeljus. Det sprider sig en behaglig atmosfär i mitt hem och jag uppfylls av en inre glädje.

I morse ställde jag mig framför mina änglastatyetter och bad för mina nära och kära. Då helt plötsligt såg jag en häst i mitt inre. Jag tittade och blundade igen och vips var hästhuvudet där återigen. Jag förstod genast att det var ett budskap från änglarna till mig, så jag avbröt bönen direkt och tog fram boken Djurens språk skriven av Carina Solöga Högman. Hästens budskap gav mig gåshud – av förbluffande träffsäkerhet. Den senaste tiden har jag fallit ner i rädslans svarta hål och känt mig styrd av andra människor, t e x att jag inte kan ge ut mina böcker förrän min styvfar – pedofilen – har dött, men igår kväll blev jag nästan arg. Fanskapet kan ju leva i 15 år till. Ska jag gå runt och vänta tills Monstret har fallit av pinn, skjuts hela mitt livsändamål fram på obestämd tid. Så känns det i alla fall som. Där låg jag i min säng och blev alltmer irriterad på att jag alltid ska visa en sådan jäkla hänsyn till andra människors önskemål eller av en ren rädsla. När jag nu i morse läste Hästens budskap slog mitt hjärta ett extra slag av ren glädje och tacksamhet.

Hästens budskap säger nämligen att : Frihet börjar inifrån dig själv. Min gåva till dig är att känna dig fri.

Jag bara stirrade på texten och kände en djup tacksamhet. Genast fortsatte jag min bön och blundade och då såg jag för mitt inre en vit häst stegra sig majestätiskt liksom för att bekräfta att jag fattat budskapet rätt och att jag ska slänga av mig rädslans tunga ok och bara sätta igång med att leva och göra det som skänker mig en personlig tillfredsställelse, nämligen att fortsätta skriva mina böcker och börja föreläsa.

Igår kom namnet till mig som jag under en väldigt lång tid har gått runt och grunnat på, alltså det namn jag vill använda som författare. Ett namn som är gångbart internationellt. Helt plötsligt serverades både förnamn och efternamn på ett silverfat till mig. Jag kunde knappt tro att det var sant. Vilket bönesvar!

Änglakorten som jag drog häromdagen gav mig budskapen att våga tro och lita på mig själv att jag har förmågan att skriva och föreläsa. Hildegard av Bingen är ett föredöme! Tänk vad hon lyckades åstadkomma i början av 1000- talet, hon tvivlade också först på sig själv och sin förmåga att skriva böcker men lyckades övervinna sin rädsla och fullgjorde sitt livsändamål. En inspiration för oss alla som emellanåt tvivlar på oss själva och vår egen förmåga att förändra våra liv.

Änglakortet TRO – Hildegard av Bingen sade b l a:

Du ÄR kvalificerad. Du ÄR redo och förberedd. Du KAN göra det.

Detta budskap vill jag skänka er alla!! Ni kan mer än vad ni tror. Om ni går runt med inre drömmar, våga då ta steget tillsammans med mig och uppfyll era innersta önskningar. Ett steg i taget mot inre frid och lycka. Äkta frihet börjar med dig själv!

Och med dessa rader vill jag önska er en strålande torsdag trots höstens regnrusk!

Kram

Sabina

 

Posted in Andlig och inre läkning, Attraktionslagen, Änglakortlekar., Änglarna hjälper, Ärkeänglarna., Bön., Musikterapi, Personlig, andlig och medial utveckling., Posttraumatisk stress syndrom, Tro och tillit, Visualisering | Tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Leave a comment

Ett stort genombrott.

Hejsan!

Idag upplevde jag ett stort genombrott under min terapisession.

Det är väldigt intressant när man tydligt kan se paralleller mellan sin nuvarande familjesituation och barndomens. Samtalet styrdes först in på min hemläxa, nämligen den att ta dagliga promenader. Den har jag klarat av sisådär, dock varit ute varje dag. Jag berättade hur glad och upprymd jag kände mig efter min senaste skogspromenad  och undrade varför jag inte oftare går ut i naturen när det bevisligen är så välmående för min fysiska och psykiska hälsa. Och varför lyssnar jag inte mer på klassisk musik vilket alltid har varit min källa för tröst och styrka. Psykologen bad mig fundera på vad som bromsar mig att vara snäll mot mig själv. Vad eller vem hindrar mig från att känna glädje och upprymdhet? Så fort jag mår bra slår jag ner mig själv med en mental tung betongklubba. Här ska minsann inte nynnas av livsenergi. Varför gör jag såhär mot mig själv? Varför känner jag rädsla och obehag om jag mår bra?

Då kom jag ihåg en “sanning” som under de senaste 35 åren har legat nerbäddad väl undangömd från utomståendes blickar. Nu vet jag varför det känns olustigt att må bra och varför jag saboterar för mig själv, i synnerhet skadar min kropp med matmissbruket. Jag är uppväxt med en “sanning” som min mamma jämt upprepade under min barndom och som också kom att bli min verkliga sanning. Mamma sade jämt att det var Satan Djävulen som ville knäcka henne genom tre ting; dålig ekonomi, dåliga karlar och dålig hälsa! Satan ville inte att hon skulle få må bra. Så fort hon mådde bra slogs hon ner till marken, nerklubbad av självaste Djävulen. Hon skulle minsann inte få njuta av livet utan alltid var det något eller någon som skulle jäklas med henne. Jag lärde mig således, dels av min mamma, att vara glad och må bra var förenat med att bestraffas och må sämre. Även i församlingen predikades det mycket om Guds krig mot de ogudaktiga och hur alla som inte omfattade den enda sanna religionen skulle mördas av Gud, Jesus och en hel härskara av mäktiga änglar. Fokus var alltid på framtiden, Guds heliga krig vilket jag var livrädd för och sedan paradiset. Rädsla var en dominerande känsla under min uppväxt.

I min egen förtvivlade vardag med grova sexuella övergrepp upplevde jag tydligt denna sanning. Om min styvfar te x var bortrest kunde jag känna ett litet andrum och kanske t o m känna lite glädje. Men på natten låg jag och vred på mig av rädsla för vilket straff jag nu skulle få eftersom jag hade varit glad under dagen. För jag visste ju att när man mådde bra, väntade straffet runt hörnet. Min styvfar ogillade om jag visade minsta tecken till glädje. Om jag log under dagen uppfattades det som en slags förolämpning, för då hade han inte lyckats knäcka mig och då blev han hårdhäntare och mer aggressiv under nattens våldtäkt. Något av det värsta jag visste var när han började med att försöka kväva mig under övergreppen, inte fullt ut, men ändå såpass mycket att jag fick panik och trodde att jag skulle dö.

Inte underligt att jag idag känner ett stort inre motstånd mot att göra saker som  skulle främja min hälsa. Jag känner en stor ångest och blir som handlingsförlamad bara tanken på att bege mig ut på en härlig höstpromenad. Jag kan inte heller lyssna på de hundratals klassiska mästerverk som jag lyssnade på under min uppväxt eftersom de triggar igång otroligt jobbiga känslor av utsatthet och ångest.

Men idag efter terapin var jag duktig! Jag tog en extra lång cykeltur ute i det vackra solskenet. Älskar hösten! Älskar den kristallklara friska luften. När jag kom hem satte jag på Youtube och letade efter klassiska stycken som jag INTE känner till. Nu sitter jag här vid köksbordet och bloggar till ett verk av Beethoven, konsert för piano, cello, och violin. Skapar NYA musik minnen. Jag inser nämligen att det finns massvis av klassisk musik som jag inte har lyssnat till och som därmed inte är förknippad med min svåra barndom. Jag har hittat en ny källa till glädje. Min psykolog säger att ju mer jag skapar nya minnen desto snabbare kommer mina cellminnen lära sig att det inte är farligt att vara glad och må bra. Jag har alltså ett val, jag kan vara min egen värsta fiende eller skapa nya förutsättningar för en mycket god hälsa. Jag måste bara ta mig över den ångestladdade tröskeln, om och om och om igen!

En annan insikt som jag fick häromdagen är förklaringen varför jag så in i Norden avskyr konflikträdsla eller med ett annat ord brist på civilkurage inom familjen och ute i samhället. Just orättvisor och familjemedlemmarnas likgiltighet triggar igång enormt intensiva känslor inom mig. Nu vet jag varför!

Det var den FÖRSTA våldtäkten. Min säng låg jämsides med mitt sovrumsfönster och fönstret var öppet. Jag hörde tydligt hur grannarna satt ute och småpratade på sin balkong vilken befann sig bara någon meter ifrån mitt fönster. Hörde hur en vinflaska öppnades och skratt bubblade. De hade balkongdörren öppen för jag kunde höra hur de gick in köket och rörde runt i den fräsande stekpannan. Det kokade även i någon kastrull. Allt detta hörde jag extremt tydligt när min styvfar kastade sig över mig. Eftersom detta var den första våldtäkten gjorde jag som vilken annan vettig människa hade gjort. Jag gallskrek på hjälp. HJÄLP! HJÄLP! HJÄÄÄÄÄÄÄLP MIG! Balkongdörren stängdes och det glada skrattet och småpratet tonades ut. Jag trodde att hjälpen nu var på väg. I min enfald trodde jag att grannarna hade civilkurage och närsomhelst skulle ringa på vår ytterdörr och då skulle min styvfar öppna dörren och jag skulle springa ut i trappen och skrika att han hade våldtagit mig och be grannarna ringa efter polisen.

Men dörrklockan ringde aldrig! Grannarna hade störts av mitt gallskrik så de gick istället in i köket, stängde dörren efter sig och fortsatte sitt glada samtal. Det var ett fatalt svek! Det valet de fattade, att vända mig ryggen till och inte ingripa bidrog till att jag utsattes för tusentals övergrepp under mer än 10 år under min barndom. För efter den här händelsen skrek jag aldrig mer efter hjälp. Jag kämpade emot allt vad jag kunde, men skrek på hjälp gjorde jag inte. Ultrasnabbt överlämnade min styvfar  mig en mängd skam- & skuldkänslor. Och dessutom var jag skyldig till mitt öde även i Guds ögon eftersom han valde att heller inte ingripa. Jag var nu smutsig, oren och äcklig. Inte bara i mina egna ögon utan även i Guds. Detta var en bidragande anledning till att jag inte ville döpa mig som 15-åring eftersom både Gud och jag visste att jag inte var någon oskuld längre. Det var strängeligen förbjudet att ha sex innan äktenskapet.

Min psykolog säger att detta är första steget mot inre läkning, att förstå kopplingen mellan barndomen och mina reaktioner på familjemedlemmar i nuet. Förståelsen varför jag avskyr och föraktar karaktärsdrag som feghet, att inte ingripa och skydda utsatta, som t e x dagis- & skolpersonalen som inte lyfte ett finger för att underlätta min dotters skolmiljö. Min mamma och syskon som inte trodde på mig när jag berättade om dotterns NPF diagnoser. Brist på civilkurage orsakade mig mycket lidande i det förflutna och gör det alltjämt idag.

Nästa måndag ska vi börja i Ögonrörelseterapin/EMDR med scenen där jag ligger i min säng och vrålar efter hjälp men där det unga paret hellre valde att stänga dörren och blunda för barnmisshandeln. Min psykolog säger att även om jag kommer stänga av känslorna vilket jag mestadels har gjort hittills så hjälper EMDR och till slut kommer jag våga att öppna upp de smärtsamma minnena. Jag är så peppad just nu! Jätteskönt att äntligen få komma igång med Ögonrörelseterapin!

Solen lyser fortfarande. Underbart höstväder!

Ha en strålande dag!

Kram

Sabina

 

 

Posted in Ätstörningar, Ögonrörelseterapi, BED - Hetsätning/överätning, Incest, Kristet hyckleri, Maktlöshet och sorg, Musikterapi, Posttraumatisk stress syndrom, Utsatthet | Tagged , , , , , , , , , , , , , , | Leave a comment

Glada nyheter!

Hejsan!

Inom loppet av några få minuter fick jag i förmiddags två glada nyheter. Min dotters mentor messade mig och berättade att min dotter briljerar med sin personliga utveckling! Att få ett sådant sms är ovärderligt! Efter alla svåra och tunga år gör min dotter enorma framsteg! Jag nästan spricker av stolthet!!!

Mina erfarenheter som en kämpande mamma kommer till nytta för andra föräldrar. I två dagar har jag fått dela med mig av mina erfarenheter till en annan mamma med en dotter som befinner sig i likadan situation som vi befann oss i för sex år sedan. Att få höra hur mycket denna mamma uppskattar vår konversation värmer mitt hjärta. Känns otroligt skönt att få kunna stötta en annan medmänniska!

Den andra glada nyheten är att bovärden ringde på dörren med en blombukett, två biobiljetter och brev från hyresvärden! Jag gav honom en kram och tackade så mycket!

Nu är jag så glad!!

Ha en strålande dag!

Kram

Sabina

Posted in Autismspektrumtillstånd, NPF, Vardagen | Tagged , , , , , , | Leave a comment

En välbehövlig paus ifrån tungsinnet.

Hej vänner!

Idag är jag så tacksam över att jag lyckades ta mig över tröskeln och bege mig ut i naturen. Jag lider av återkommande svåra depressioner med självmordstankar, vilket enligt min egen personliga åsikt inte endast beror på min högst traumatiska barndom utan även att jag inte lever det liv jag är ämnad till att göra. När man inte uppfyller sitt livsändamål lider själen. Och depression och ångest kommer som ett paket på posten.  En psykolog sade till mig att incest är detsamma som mord på ett barns själ. Det kan jag hålla med om till viss del, men min styvfar lyckades inte knäcka mig totalt. Den klassiska musiken bar min själ när min kropp knappt orkade ta ett andetag.

Idag är jag som sagt var väldigt tacksam över att jag tog mig ut och cyklade ner till skogen och gick längs den glittrande ån i det vackra höstvädret. Jag ställde mig mitt i en skogsdunge vars trädtoppar var flera meter ovanför min hjässa. Det var en magisk upplevelse. Jag andades in den underbara doften av skog och bark. De våta gula löven på marken blev som en mjuk matta för mina fotsteg. I den stunden kände jag en sådan innerlig livsglädje och tacksamhet över att jag lever i en stad vars natur finns runt hörnet. Jag satte mig vid ån och lyssnade till lövens prasslande i höstvinden, blickade ut över vattnet och såg fåglarnas dagliga göromål. På lite avstånd hörde jag en man bygga på sin båt som jag hade cyklat förbi bara några minuter tidigare. Tänk allt detta hade jag missat om jag hade stannat hemma! Min psykolog har gett mig i läxa att ta mig ut varje dag, helst ta dagliga promenader men om orken tryter så åtminstone gå ut på gården och andas in den friska luften. Naturen är som healing för min själ. Det tog inte många minuter innan mitt tungsinne skingrades och jag fylldes av glada tankar. Jag bad till änglarna och tackade för alla gåvor i mitt liv. Min tacksamhet svämmade nästan över. I den stunden tänkte jag för mig själv att “såhär lätt” är det att må bra. “Bara” gå ut i naturen och fylla sinnet med glädje. Väl hemma igen kokade jag en kopp te och tände några värmeljus och njöt av inre frid. Beethovens sjätte symfoni “Pastoralsymfonin” fyllde rummet. “Så enkelt” kan det alltså vara att lindra en depression. Göra de saker som skänker själen glädje och  livsenergi. I mitt fall ta en promenad ute i naturen och lyssna på klassisk musik här hemma. Och ändå är det inte så enkelt som det låter, vilket alla vet som lider eller har lidit av en svår depression. Det var inget litet steg jag tog idag. Det var ett mega super stort steg jag tog för att främja min hälsa. Trots min trötthet begav jag mig ut. Belöningen kom nästan omedelbart. Så jag njuter av denna förmiddag. Idag har jag tagit hand om mig själv. Lyssnat till själen. Efter alla år av uppoffringar för andra familjemedlemmars välbefinnande har jag nu äntligen tid för mig själv.

De senaste dagarna har mitt huvud varit fullt av surrande tankar kring mina böcker som jag håller på att skriva och drömmar om kommande föreläsningar. Jag är otålig. Jag vill sprida kunskap NU!! Men friheten att känna sig trygg, inte för min egen del utan mest för min älskade dotter, gör att jag väntar med att publicera mina böcker och föreläsa (om hur det är att överleva en barndom fylld med grovt sexuellt utnyttjande) först tills Monstret – min styvfar- har dött. Först då känner jag mig trygg att gå ut i offentligheten och dela min historia med andra. Min dotters trygghet går före mina egna behov av att föreläsa för ungdomar på gymnasieskolor. Tålamod är en dygd. Allt har sin tid. Om lite mer än 4 år fyller jag 50 år. Märklig tanke. Just 50 har hela tiden känts som en brytpunkt. Då jag är klar med Ögonrörelseterapin och har gjort upp med mina upplevelser under uppväxten och de följder det fått i mitt vuxna liv.

Jag tränar mig själv och mitt sinne på att vara närvarande i nuet. Att inte bara sukta efter självförverkligande i framtiden utan att verkligen känna tacksamhet och glädje här och nu. Tidigare i dag då jag satt på bänken vid ån kände jag att denna tid och de kommande 4-5 åren är de lyckligaste åren i mitt liv. Och ändå vill jag tro på att livet kommer bjuda mig på ännu mer lycka ju äldre jag blir. Min tacksamhet hänger mycket ihop med att min dotter nu mår bra och att vi äntligen kan njuta av vardagen. Jag älskar min dotter och våra katter oerhört mycket. Det är en stor gåva att få leva tillsammans med dem. Eftersom tiden är begränsad, njuter jag extra mycket nu de sista åren innan dottern flyttar hemifrån.

I fredags var jag på Habiliteringen och träffade min kurator för föräldrastödjande samtal. Vi pratade om min mammaroll och hur jag upplever den. Samtalet ägnades även åt bonusfamiljen och hur konflikten med min äldsta bonusdotter starkt påverkar mitt mående. Det känns väldigt bra att få stöd av både min kurator och psykolog. Utan dem vet jag inte hur jag hade orkat. Jag upplever enorma orättvisor inom bonusfamiljen och längtar tills parterapin sätter igång om en vecka. Emellanåt vill min hjärna explodera av frustration och ilska. Jag anklagas för att vara ett offer och leka martyr. Bonusbarnet misstolkar begreppet uppoffringar med att vara ett offer. Uppoffringar gör man för de individer man älskar. Av ren kärlek. Att en mamma uppoffrar sig för sina barn är inget anmärkningsvärt. Det förväntas nästan av en biologisk mamma. Men att en bonusmamma uppoffrar sig för sina bonusbarn är definitivt ingen självklarhet. Det är däremot ett stort tecken på kärlek. Jag känner ett stort behov av att skriva om mina upplevelser i min roll som bonusmamma. Bonusbarnen har sina egna upplevelser men de inser inte att även jag har lidit enormt under de senaste 8 åren som vi har varit en familj. De har inte ensamrätt till lidande och smärta. Mycket fokus på dem. Men de inser inte vilken frihet de hade och hur fängslad jag var. Den som klagade mest hade mest frihet och gjorde minst i hemmet. Något jag är väldigt arg över är släktingarnas beteende både i min egen släkt, och barnens släkt på deras mammas och pappas sida. Hur kan vuxna människor göra skillnad på barn och barn? Det förväntades av mig att älska mina bonusbarn lika mycket som min egen biologiska dotter, men däremot gjorde alla en stor skillnad på deras biologiska barnbarn och bonus barnbarn. Det är mycket som jag ännu inte har förlåtit. Mycket som kommer tas upp i par-terapin. Mycket som jag ångrar.

I mitt nästa inlägg ska jag skriva om vad jag ångrar. Man ska ju inte ångra goda gärningar men det gör jag. Jag ångrar att jag offrade min egen dotters välbefinnande för mina bonusbarn skull. I synnerhet en situation gör extra ont. På barnens mors begravning tog jag med min svårt sjuka dotter vilket jag idag ångrar djupt av hela mitt hjärta. Hon hade under åtta veckor hostat dygnet runt så att hon kräktes. Veckan därpå fick vi reda på av barnläkaren att min dotter hade svår astma som utlöstes av kyla och aktivitet. Dagen för begravningen låg min dotter utmattad i sängen och ändå var jag en sådan idiot som tvingade henne att följa med till begravningen för att visa sitt stöd till sina syskon på denna svåra dag. Att min dotter även var autistisk hade vi vid den tidpunkten ingen aning om. Under själva begravningsceremonin får jag stötta min dotter som inte orkar hålla upp sitt huvud och till höger om mig tröstar jag min bonusdotter i hennes  sorg. Två döttrar att stötta och trösta. Efter begravningen i församlingshemmet gick jag fram till barnens morbror och tackade honom  för hans fina sång under begravningsakten och sade att det skulle hans syster ha uppskattat. Mannen bara stirrar kallt på mig medan hans högfärdiga hustru vänder sig till mig och frågar om min unge inte gör något annat än sover. Jag säger att min dotter mår dåligt. Men kvinnan i fråga bryr sig inte utan säger bara föraktfullt “Ja, men hon sover ju varenda gång vi ses!”. Jag fick kämpa hårt för att inte brista ut i gråt. Min dotter var helt utslagen av alla intryck, doften av maten och höga ljud av allt sorl och hade dragit sig undan till en fåtölj ute i foajén där hon vilade. De få gånger vi hälsade på bonus släkten drog min dotter alltid undan sig på ovanvåningen för att hon inte klarade av att umgås med alla människor. Först ett par år senare efter denna hemska upplevelse på begravningen fick min dotter diagnosen Autism i barndomen. Jag hatar verkligen alla dessa falska skenheliga kristna bonus släktingar! Ja, det är mitt Ego som talar nu. Men min psykolog säger att det är viktigt att jag skriver vad jag känner inom mig och inte bara tvingar ner “oönskade känslor”. Hat är ilska som är smärta, obearbetad smärta. Mer om detta i mitt nästa blogginlägg.

Kuratorn på Habiliteringen lovordar min insats som både mamma och bonusmamma. Skönt att bli sedd, hörd, förstådd och respekterad. När min dotter börjar på Vuxenhabiliteringen kommer föräldrastödjande samtal även erbjudas där till mig. Jag är djupt tacksam. Som mamma till en underbar dotter med särskilda behov är det mycket jag upplever i min mammaroll som ingen annan mamma med barn utan diagnoser ens kommer i närheten av. Habiliteringens stöd till mig är enormt viktig.

Min tacksamhet är stor över all hjälp jag får. Jag tackar även änglarna för all kärlek jag möts av i min vardag. Idag är en bra dag!

Ha det gott!

Kram

Sabina

Posted in Andlig och inre läkning, Autismspektrumtillstånd, Ögonrörelseterapi, Bön., Bonusfamilj, Incest, Inre och andlig läkning, NPF, Posttraumatisk stress syndrom | Tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Leave a comment

Tillåt dig känna alla dina känslor.

Hejsan!

Jag vet inte om ni liksom jag har uppfostrats i barndomen med att alla negativa känslor ska sopas under mattan. Att vara arg, besviken, irriterad ansågs vara något fult när jag var liten. Tacksam och glad skulle man vara. Och så fort jag visade någon tillstymmelse till ilska så fick jag mig en utskällning av Guds nåde. Nu är det kanske inte många av er mina läsare som också växte upp i en sluten kristen församling, men under min uppväxt präglades jag starkt av religionens makt över oss församlingsmedlemmar. Jag lärde mig sålunda väldigt tidigt att vara andra till lags, vara tyst, glad och tacksam. Trots sexuella övergrepp på löpande band, trots utanförskap både i församlingen och i skolan.

Utstött och ensam är två ord som klockrent beskriver min barndom.

Idag är jag 45 år gammal och har fortfarande svårt för att tillåta mig känna ilska över orättvisor i mitt liv. Genast dyker det upp ett pekfinger och så radas all världens sorg och elände upp. Jag ska vara tacksam över att jag bor i Sverige. Punkt! Sluta gnäll! Var positiv! Det finns dem som har det värre, osv ältar min elaka dömande inre röst.

Min psykolog säger att jag är enormt elak mot mig själv. Såsom jag dömer mig själv skulle jag aldrig döma en vän. Om en vän hade suttit i soffan med mig och gråtit över hur svårt livet är med fysiska nervsmärtor så hade jag aldrig sagt “Men du, sitt inte där och gnäll! Ryck upp dig. Sådär kan du ju inte hålla på och älta. Var glad över att du inte bor i Syrien! Det finns dem som har det betydligt värre än dig själv!”. NÄ, så hade jag aldrig kunnat säga, inte ens i min vildaste fantasi, men ändå är det just exakt det budskapet jag ger mig själv.

Eller om en vän till mig hade gråtit av sorg så hade jag aldrig sagt “Hörredu, nu tycker jag att du slutar upp med att tycka synd om dig själv! Det finns faktiskt dem som har det mycket värre än dig. Du ska vara tacksam över hur bra du har det!”. Men ändå är det just detta jag säger till mig själv. Visst är det märkligt hur omtänksamma och förstående vi kan vara mot andra men misshandla oss själva känslomässigt.

Igår träffade jag min psykolog och vi pratade om hur dåligt jag mår av att min äldsta bonusdotter har stött bort mig. Jag inser att det ligger mycket mer i min sorg än bara att dottern är sur på mig. Det handlar för min del om triggers ifrån barndomen då jag blev utstött i församlingen, i skolan, av min mamma och syskon. Jag berättade om några olika scener ur mitt förflutna som min bonusdotter väcker till liv. Nästa vecka ska jag och min psykolog arbeta i Ögonrörelseterapin med följande händelse:

Jag kommer inte ihåg exakt hur gammal jag var men måste ha varit runt 19 år för min farfar var död och han dog när jag var 18 år. Jag befann mig i en djup depression och blev våldtagen flera gånger i veckan. Enda anledningen till att jag inte begick självmord var att jag inte kunde lämna mina syskon i monstrets händer. En kväll beslöt jag mig för att gå till det kristna mötet trots att jag blev behandlad som luft där. Jag resonerade att det var Guds hus och där skulle jag få känna lindring i min smärta. Inga pengar till bussen, så jag traskade iväg till andra sidan stan – en lång vandring. När jag väl kom fram gick jag först och hämtade ut mina publikationer. Det var en stor hög eftersom jag inte hade gått på mötena på ett tag. I foajén stod en grupp självbelåtna systrar. Jag gick fram till dem och hälsade. Visade att jag hade hämtat ut tidskrifterna i ett försök att bli accepterad av dem. De bara tittade föraktfullt på mig och sedan säger den mest självupptagna av tjejerna “Är det verkligen nödvändigt att du hämtade ut de publikationerna? Du predikar ju ändå aldrig!”. Sedan vände de mig ryggen. Jag gick in i den stora salen men ingen låtsades om min närvaro. Jag ansågs vara oandlig. En person man skulle hålla sig undan för att inte själv riskera bli oren. Tårarna gick inte att hålla tillbaka, jag gick snabbt till toaletten och låste in mig. När jag hörde bröderna och systrarna börja sjunga föll jag ihop på golvet och grät hjärtskärande av sorg och smärta. När jag lämnade byggnaden mådde jag betydligt sämre än vad jag hade gjort när jag kom dit i hopp om att få känna kärleksfull tröst ifrån Gud.

Som liten flicka upplevde jag de kristna mötena som väldigt långtråkiga. Barnen fostrades strängt till att sitta still och lyssna på de vuxnas tal. Lite godis, papper och färgkritor gick väl an till de yngsta men efter en viss ålder ansågs man vara för gammal för att sitta och rita under mötena. De stora sammankomsterna var en fest, ja under pauserna. För talen var lika tråkiga och pågick från morgon till sena eftermiddagen. Som liten flicka älskade jag dock sammankomsterna för då fick vi barn nya kläder och träffade massa släktingar. Glad i mina nya fina klänningar och med godispåse i handen strövade jag runt på Ullevi med mina kusiner. Det är glada minnessekvenser. Det var också en respektingivande känsla att se tusentals bröder och systrar församlade och när alla började sjunga kunde jag knappt hålla tillbaka tårarna. Något som jag älskade var de teaterskådespel som framfördes en av de tre-fyra sammankomst dagarna. Då behandlades en biblisk händelse och vi lärde oss hur man kunde dra nytta av den i våra dagar. Jag kände mig väldigt speciell eftersom vi var Guds utvalda folk. Vi hade den enda sanna tron. När jag såg den långa kön av män och kvinnor och ungdomar som skulle döpa sig var det nästan knäpptyst i arenan förutom musiken som spelades på låg volym. Allas blickar var fokuserade på bassängen där det heliga dopet gavs.

Dock när jag blev lite äldre och kom in i tonåren började religionen skava lite för min egen del. Jag vågade naturligtvis aldrig högt ifrågasätta Sanningen men jag kände mig väldigt obekväm med de bibliska lärorna, som t e x  att alla som inte har den sanna kristna tron skall dö på Guds dag, då Guds ursinne skall drabba alla hedningar som det står i Uppenbarelseboken. Nu kändes det inte längre lika behagligt att få tillhöra Guds utvalda folk. För det innebar ju att alla andra människor jag såg skulle mördas av Guds änglar med Jesus i spetsen. Redan som tonåring var jag en sann humanist. Denna lära kändes inte bra för mig men jag var så hjärntvättad att jag ändå trodde att denna Tro var den enda sanna av alla religioner. Skräck och rädsla.

När jag var 15 år tvingades jag att döpa mig mot min vilja. Och då började mardrömmen på allvar. Som döpt kristen befann jag mig nu på ett helt annat spelplan. Innan kunde man kanske se lite mellan fingrarna med att jag inte predikade mer än vad jag borde men nu var det annorlunda. Jag blev mer och mer utstött eftersom jag inte levde upp till de krav församlingen ställde på mig. Därav den syrliga kommentaren av den högfärdiga systern när jag kom fram för att hälsa med tidskrifterna i min famn.

Nåväl, denna scen är mycket smärtsam än i dag och nästa vecka ska jag bearbeta den i Ögonrörelseterapin. Vi ska ta scen efter scen ur mitt förflutna och till sist är de inte längre traumatiska för mig utan bara ett tråkigt minne som inte längre triggas igång av nutida händelser. Och därmed inte heller sätter igång min hetsätning.

Min psykolog berömmer mig för mina framsteg. Jag är så tacksam över att jag har henne som psykolog. Om ett par veckor startar även parterapin för min särbo och mig. Ska bli väldigt skönt att få läkas ifrån många själsliga sår som uppkommit inom bonusfamiljen. Jag är så arg över hur mycket skit jag har fått ta under årens lopp. I synnerhet från barnens mormor och morfar. Många gånger har jag bara velat ge upp men för barnens skull i synnerhet den yngsta har jag stannat kvar. Vi har kommit en bra bit på vägen och målet är att läkas tillsammans.

Kontentan av det jag har berättat om idag är att alla våra känslor är lika viktiga. Om du är arg, ja då är du arg. Titta då på din ilska och skriv ner dina tankar kring en viss situation och hur du kan lösa den. Man vinner inget på att sopa jobbiga känslor under mattan. Om du känner sorg liksom jag som fortfarande befinner mig i en djup sorgeprocess, ja tillåt dig själv då att få gråta. Tänd ett ljus, skriv dagbok, ge dig själv en uppmuntrande klapp på axeln. Vi vinner inget på att hela tiden försöka vara så positiva, glada och tacksamma. Vi är mänskliga. Vi gör fel. Vi sårar varandra. Vi dömer oss själva. Men vi gör så gott vi kan. Alltså är det inget misslyckande att känna sorg och smärta. Om du har en jobbig dag, tillåt då alla dina känslor få komma upp till ytan. Var extra snäll mot dig själv de dagarna då du mår dåligt. Säg inte till dig själv att det finns dem som har det värre än dig själv och du borde vara tacksam över hur bra du har det. Det gynnar ingen att tänka så.

Var snäll mot dig själv! Jag ska i alla fall försöka vara snäll mot mig själv idag!

Ha en strålande dag!

Kram

Sabina

Posted in Andlig och inre läkning, Ögonrörelseterapi, BED - Hetsätning/överätning, Bonusfamilj, Incest, Inre och andlig läkning, Kristet hyckleri, Mobbning, Posttraumatisk stress syndrom, Utsatthet, Vardagen | Tagged , , , , | Leave a comment

Ångestens grepp.

Hej!

Jag kom aldrig iväg till min psykolog i måndags för min dotter insjuknade i helgen. Förhoppningsvis kan jag börja Ögonrörelseterapin nästa måndag istället. Jag har börjat drömma om min styvfar. Igen. Påträngande bilder från det förflutna. Kan inte skaka av mig ångesten utan den har mig i sitt grepp. Det känns märkligt för ur ett själsligt perspektiv så har jag funnit min egen förklaring till varför jag har mött så mycket ondska i mitt liv och jag har förståelse för min styvfar och har förlåtit honom, – trots detta är det som kroppen vägrar släppa taget om PTSD:n. Jag ber varje dag om att jag ska bli befriad från detta mörker. En kväll när jag gick över gården efter att ha varit i tvättstugan började jag plötsligt gråta när jag tänkte på alla grymheter min styvfar utsatt mig för. Emellanåt brukar jag tänka på hur många män det är som har förgripit sig på mig både fysiskt och psykiskt. Den vissheten är tung att bära. Utöver min styvfars regelbundna grova sexuella övergrepp, har jag även blivit våldtagen av pojkvänner och sexuellt trakasserad av främlingar. Värst var det när jag bodde i Rom, där jag på daglig basis blev utsatt för främlingars ivrigt trevande händer mellan benen på mig när jag åkte den ökända bussen 64:an  till skolan. Män onanerade PÅ mig med sina snoppar. Juckade på mig. Det skulle väcka ramaskri här hemma i Sverige men i Italien var det vardagsmat. Typ något man som kvinna, i synnerhet som ung kvinnlig utländsk student, var tvungen att finna sig i. Till slut vägrade jag ta bussen utan gick från Trastevere till kvarteret vid Stazione di Roma Termini där min skola låg, alltså på andra sidan stan. Till sist fick jag tag i ett nytt studentboende närmare skolan. Att som incestdrabbad återigen dagligen bli utsatt för sexuella övergrepp var fruktansvärt. Jag vantrivdes något enormt i Italien. T o m på en parkbänk framför lekande barn på lekplatsen nära mitt hem mitt på eftermiddagen blev jag antastad. Inte ens på en lekplats var jag fredad. Tack och lov lämnade jag Italien men jag tänker då och då på de incestdrabbade barn som växer upp i ett sådant samhällsklimat som råder i Italien, de får aldrig någon chans till inre läkning. Nu har det sexuella våldet spridit sig till Sverige men jag kan intyga er att det ännu inte är i närheten av hur det är i Italien. Som turist råkar man oftast inte ut för de dagliga sexuella trakasserierna. Många blir förvånade när jag berättar om hur det var att leva som ung student i Rom. En dag hörde jag på radion om en annan svensk student som hade drabbats av att en man hade onanerat på henne. Jag var alltså inte det enda offret. Man lärde sig snabbt olika taktiker för att undvika bli juckad från alla håll och kanter. T ex stå mot väggen med ryggen mot fönstret i bussen så att man kunde försvara sig. Att sitta var tyvärr ingen garanti för att undkomma sexförbrytarna, en morgon lyckades jag knipa en sittplats men en man tog helt ogenerat fram sitt behag och började gnida den på mitt lår. Jag befann mig i chocktillstånd. Sista gången jag tog  64:an minns jag tydligt än idag hur chockad jag blev när mannen som förgrep sig på mig var en välklädd ung man i kostym. Bussen var proppfull av folk och jag stod med ryggen mot dörren framför busschauffören. En ung man i kostym kom springandes och vinkade mot chauffören. Jag kände en viss lättnad när jag såg mannen, för han verkade inte vara en sexförbrytare. Mannen klev på bussen och pressade sig bakom mig när dörrarna stängdes. Bussen hade inte hunnit åka många meter förrän mannen började jucka på mig. Hans hand tog tag om mitt underliv. Jag kunde inte ta tillflykt någonstans. Jag var fullkomligen fast i en fälla. Vid nästa busshållplats slingrade jag mig ur mannens grepp och hoppade av bussen och det var sista gången jag satte min fot på 64:an. I upplösningstillstånd gick jag hela vägen till skolan med männens busvisslingar haglade över mig. Många män kom fram till mig när jag bodde i Rom och frågade om jag var fotomodell. Att vara vacker i Italien var ingen fördel. Inte för mig i alla fall. Min italienska dåvarande pojkvän sade att italienskor älskar den uppmärksamheten männen ger dem. Om en italienska inte får uppmärksamhet känner hon sig okvinnlig – enligt mitt ex. Jag kunde inte förstå denna kvinnosyn. Jag var ett vandrande sexobjekt som vem som helst kunde förlusta sig på men borde istället vara tacksam över att jag fick så mycket uppmärksamhet för min skönhet – enligt min dåvarande pojkvän.

Jag förstår att min oförmåga att försvara mig mot männens sexuella övergrepp har sitt ursprung i att jag utsattes för tusentals övergrepp i min barndom. Det är svårt för mig att förstå hur en stor mängd människor har ansett det som sin rättighet att förgripa sig på min kropp. Det gör ont i själen. Inte konstigt att jag själv inte behandlar min kropp med all den kärlek och respekt den såväl förtjänar. Istället misshandlar jag den med mitt matmissbruk.

Jag tycker om min själ. Den rena kärleksfulla själ som bor i denna kropp men jag ser ner på min personlighet. Har alltför stora krav på mig själv. Alla har vi ett mörker och ett ljus inom oss. Ingen är perfekt. Den som påstår det ljuger. Den ljusa sidan är en gåva till omvärlden. Den mörka sidan är ett inre behov av healing. Genom att bearbeta traumatiska upplevelser kan vi läkas och stötta andra. Min förmåga att hjälpa mina medmänniskor kommer ur mitt andliga uppvaknande och personliga utveckling. Trots all ångest jag upplever känner jag samtidigt hur häftigt livet egentligen är. Jag lär mig förlåta. Även om det är väldigt svårt emellanåt, så handlar förlåtelsen om att släppa taget om smärtan. Inte att godta sexförbrytarns brott. Eller andra människors svek.

Jag är tacksam över att vara välsignad med flera kärleksfulla vänner och några familjemedlemmar. Godheten vinner över ondskan. Det vill jag tro på! Och det jag tror på blir min sanning. Godheten vinner.

Ha det gott kära vänner!

Kram

Sabina

Posted in Andlig och inre läkning, BED - Hetsätning/överätning, Förlåtelse, Incest, Inre och andlig läkning, Posttraumatisk stress syndrom, Vardagen | Tagged , , , , , , , , , , | 2 Comments