Ett avslut och en ny början.

Hej kära vänner!

Detta blogginlägg blir det sista på den här bloggen som varit min dagbok i fyra år. I bloggvärlden är jag väldigt liten, anspråkslös och anonym. Jag har varken bilder på mig själv eller min familj, inte heller anger jag vad vi heter eller vilka städer vi bor i. Mina drygt 100 blogginlägg har ca 27 000 visningar. Väldigt stort för mig och jag tackar ödmjukast mina trogna läsare som följt min kamp och inre resa sedan 2013. Tyvärr har det visat sig att min blogg som är mitt forum där jag delar med mig av min läkningsprocess, på senare tid har “våldgästats” av personer som bara vill sprida skitsnack och skvaller. Mycket tråkigt. Men en tillsynes mindre katastrof kan även vara en gåva! Jag har nu insett att den illvilja som visats mig gav mig två vägar att välja mellan. Nä, jag tänker inte vika mig för hot! Däremot vill jag byta fokus och istället för att bli bitter, släppa taget om behovet av upprättelse. De familjemedlemmar som skadat mig har inte förmågan eller viljan att rannsaka sig själva, som min mamma och syskon t e x. Man kan kanske tro att jag går omkring och är skitförbannad varje dag och beklagar mig över det ena och det andra men så är inte fallet. Min äldsta bonusdotter har gett mig gåvan att se mig själv i henne. Jag kan nu se hur förödande det är att vara ovillig till att förlåta andra och att själv be om förlåtelse. Idag träffade jag en god vän och vi pratade om de japanska labbresultaten som visar hur vattenmolekyler förändras om man sänder positiva eller negativa tankemönster till vattendropparna. Människokroppen består av 70 procent vatten. Tänk då vad som händer i din kropp när du går omkring och är skitförbannad och dömer andra. Det är inga vackra vattenmolekyler, kan jag lova! Inte konstigt att själen och den fysiska hälsan går hand i hand. I eftermiddags förstod jag plötsligt innebörden av att den som hatar bara skadar sig själv värst. Frihet är att släppa taget om alla fördomar och behov av upprättelse. Ge ingen den makten att förminska dig! Den senaste veckan har jag mediterat, läst andliga texter, varit ute i naturen (på min gård) och gjort flera andra små framsteg, vilket jag är riktigt stolt över. För första gången på FLERA månader har jag orkat tillaga mat! När jag berättade för min psykolog att jag en förmiddag hade lite energi och bestämde mig för att göra en soppa på några potatisar, några buketter broccoli och en lök, började jag gråta. För något så enkelt som att skära några rotfrukter till en soppa som andra knappt höjer ögonbrynet åt, var för mig en storslagen seger över min utmattning. Jag kan intyga att det var den godaste soppa jag ätit på mycket länge. Två stora kastruller soppa lyckades jag få ork till att koka under veckans lopp. Det blev både frukost, lunch och middag. Utöver denna kulinariska begivenhet har jag även varit fokuserad på minsta detalj när jag har gått ut med mina katter på gården. Jag har observerat vinden, hört fågelkvitter, roat mig åt katternas lek med virvlande löv och njutit av solens strålar. Min psykolog berömde mig för att vara så fokuserad i nuet. Jag har inte ens tänkt på min styvfar, eller sura släktingar. Mindfulness är vägen till min inre läkning. I kontrast till min andliga sida bråkar klimakteriet med mig och jag bröt ihop hos min psykolog och frågade om jag är en dålig människa som är arg. Det var jag absolut inte försäkrade hon mig. De enorma humörsvängningar jag plågas av är likt de spratt hormonerna ställer till det hos tonåringar förklarade hon vidare. Jag blev väldigt ledsen då. För i min tonår blev jag aldrig tillåten att känna ilska som andra tonåringar kan göra. Jag skulle bara acceptera min lott, bli våldtagen på löpande band, vara fastkedjad vid hemmet och den kristna församlingen. Så all den ilska över orättvisor och oförrätter som svämmar över mig idag har sin botten i nedtryckt ilska från barndomen. De personer som i mina ögon beter sig illa i nuet är bara triggers på mitt stora barndomstrauma. Bakom ilskan ligger djup sorg och smärta. Det är lättare att vara sur och arg än att visa andra sin smärta i synnerhet när man har försökt förklara för döva öron. Jag kan känna mig kluven, för jag ska absolut inte förtränga den bubblande ilskan. Det är ju min tonåring som vill göra sig hörd, samtidigt måste jag finna konstruktiva sätt att handskas med ilskan. Till min lättnad har jag funnit olika möjligheter, b l a måla Mandala om kvällarna istället för att ligga och tänka på orättvisor och oförrätter, skriva brev och vykort till nära och kära, titta på komedier, t e x Solsidan, vilket får mig att gapskratta åt mig själv (jag är en klockren Anna), prata med min älskade särbo som stöttar mig, gosa med katterna, njuta av dotterns sång ute i köket, ja det finns mycket att vara glad över! Min kreativitet har vaknat till liv och jag känner stunder av livskraft mitt i den förlamande orkeslösheten.

Min särbo uppmärksammade mig på att min blogg inte är önskvärd av vissa. Först bröt jag ihop och grät större delen av dagen tills jag fick till mig en insikt! Jag ska starta nya bloggar med ny inriktning. Det är himla lätt att fastna i ilska och förbittring. Mitt fokus ska inte ligga på olika släktingar utan på min andliga och personliga resa till frihet och inre frid. Mina vänner vet att jag älskar Doreen Virtues böcker och änglakort. Vi har ganska lika livserfarenheter och hon är verkligen min stora inspiration. Jag har inte vågat berätta här på bloggen om mina andliga insikter som hjälper mig i min läkningsprocess då jag varit rädd för att ses som en dårfink. Men tack vare min särbo har jag nu bestämt mig för att släppa taget om rädslan för andras åsikter om mig. Jag ska starta en ny blogg med utgångspunkt min andlighet som vägen till min inre läkning från PTSD i samarbete med EMDR. Ärlighet är viktigt för mig. Det är nästan lite rörande att ikväll avsluta min kära blogg men detta avslut är bara början på något nytt och bättre! Jag har kommit långt på min väg. Jag är inte den person jag var för fyra år sedan då jag nervöst började blogga för första gången i mitt liv.

Jag är djupt tacksam över all fin respons jag fått av mina läsare och vänner. Genom bloggen fann jag en syster och vän på andra sidan jordklotet som var mitt stora stöd under de svåra åren 2012-2015, utan hennes hjälp hade livet varit betydligt svårare. Många nätter fanns hon där när jag var förlamad av skräck. PTSD är en obarmhärtig fiende. Tack älskade vän för att du också uppmärksammade mig på att min dotter var/ är autistisk! Du vägledde mig i rätt riktning.

Jag vill tacka alla mina kära fina vänner för ert stöd, uppmuntran och styrka ni skänkt mig genom årens lopp! Vad hade jag gjort utan er? För oss NPF- mammor är bloggvärlden ett sätt att umgås, dela erfarenheter med varandra och känna att vi inte är ensamma trots isolationen. Tack återigen för båda gamla och nya vänner! Vi ses och hörs på min nya blogg! Kan dock ta ett tag för jag är ju inte den mest tekniska varelse på denna jord!

Jag vill också passa på att säga att min särbo är min klippa! Vi har tagit oss igenom många mörka dalar men motgångarna har bara svetsat ihop oss ännu mer. Jag ser fram emot vår fortsatta resa tillsammans. Häromdagen besökte jag mina bonusbarns mammas grav och samtalade med henne. Det blev ett symboliskt fint avslut. Jag vet ju att hon är med oss i vardagen och lovat hjälpa mig och barnen att försonas. Med det löftet släpper jag nu oförrätterna i tillit till att vi befinner oss där vi precis ska befinna oss. Jag ser fram emot min nya blogg om min läkning med hjälp av EMDR/Ögonrörelseterapin samt änglarnas insats!

Ha det gott allihopa!

Kram

Anna

Ps: En vecka efter jag hade skrivit detta blogginlägg skapade jag min nya blogg : Min resa mot friheten! Den hittar ni på emdr-spirituality.simplesite.com

Vi ses där! 💖

Posted in Andlig och inre läkning, Ögonrörelseterapi, Bön., Bildterapi, Bonusfamilj, Incest, Inre och andlig läkning, Klimakteriet, NPF, Pannlobsdemens & att vara anhörig, Posttraumatisk stress syndrom, Tro och tillit, Utmattning, Utmattninssyndrom, Utsatthet, Vardagen, Vänskap och tacksamhet, Visualisering | Tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 9 Comments

Min mamma.

Hej!

Jag måste någon gång ha älskat min mamma men jag kommer inte ihåg när eller HUR det kändes att älska henne och bli älskad tillbaka. Jag har INGA minnen av att jag någon gång har krupit upp i hennes famn. Kanske jag gjorde det innan min 4-års dag men jag har absolut inga minnen av att bli omfamnad av min mamma därefter i alla fall. Inga kramar eller pussar. De kramar som utväxlades på nyårsafton efter min 11-års dag räknas inte. Min mamma tillhör ett strikt konservativt kristet trossamfund där man b l a inte tillåts fira födelsedagar, julafton eller nyårsafton. När min mamma hade gift sig med pedofilen skulle vi helt plötsligt börja “fira jul och nyårs afton”. När jag hade fyllt 15 år var även jag en döpt kristen. Mot min vilja får tilläggas. Hursomhelst helst varje nyårsafton skulle mina syskon och jag krama om våra föräldrar och pussa dem som nyårshälsning. Det var alltid jobbigt att tvingas krama om min styvfar och pussa honom på munnen. Jag försökte undvika hans mun men han rörde snabbt på ansiktet så att jag missade hans kind. Som om det inte var ett trauma i sig, sårade mamma mig varje nyårsafton genom att ge mina syskon en varm kram och pussa dem och säga “Gott nytt år” medan hon bara gav mig en snabb kram UTAN att önska mig gott nytt år. Precis som att jag och hon var kristna och vi firade minsann inte nyårsafton. Jag blev lika sårad av min mamma som jag blev äcklad av min styvfar varenda nyårsafton. Nä, de där känslokalla kramarna gills inte. Som vuxen när jag själv blivit mamma fick jag kramar av henne. Och pussar på kinden. Och hon sade att hon älskar mig. På något vis gör hon kanske det. På sitt eget lilla märkliga sätt. Det är väldigt lätt att dömma en annan människa. Men allt är inte bara svart eller vitt. Min mamma är också snäll och givmild och var betydligt bättre bonusmormor till mina bonusbarn än vad skräcködlorna (bonusbarnens morföräldrar) var till min dotter. Så, jo mamma har fina sidor hon också. Det är lätt att glömma bort det när man har haft en traumatisk barndom med barnmisshandel och sexuella övergrepp. Jag kan emellanåt avundas andra som har mammor som visar sina vuxna barn villkorslös kärlek. Jag har aldrig upplevt det och vet därför inte hur det känns att vara älskad av sin mamma. Ibland kan jag t o m avundas dem vars mammor har dött men som har fina minnen att berätta om sina kärleksfulla mammor. Jag har inga sådana minnen. Något jag saknade under min barndom var att krypa upp i soffan intill min mamma och bara gosa. Hon gjorde aldrig det. Alltså gosade. Man skulle gå upp tidigt även under helgen och på loven. Sängen skulle bäddas och man fick aldrig lägga sig och vila under dagens lopp. Mamma hade egna jobbiga minnen från sin barndom. Min mormor som högst troligen är autistisk var väldigt utmattad av att vara småbarnsförälder till tre små pigga flickor. Min mamma har åtskilliga gånger beklagat sig över att hennes mamma låg och vilade i sängen eller i soffan under dagarna med gardinerna fördragna i mörkt rum. Mormor vilade strax innan morfar kom hem efter en heldags arbete som ingenjör och arkitekt. Hon reste sig trött upp och drog ifrån gardinerna, öppnade fönstret och ställde sig vid spisen. Mormor har alltid blivit fullkomligen dränerad på energi av att gå ut och vara i folksamlingar. Alltid haft ångest och aldrig klarat av att titta folk i ögonen. Det är just detta som min mamma beklagar sig över när hon hälsar på min mormor, att mormor är oförskämd som alltid tittar snett när man pratar med henne. Mormor tittar aldrig en i ögonen och det tolkar min mamma som oförskämdhet. Mamma brukar dra ifrån gardinerna och dra upp persiennerna när hon hälsar på mormor som blir orolig om grannarna på andra sidan kan titta in till henne varpå mamma svarar att det är väl ingen som är intresserad av en gammal kärring. Mormor har aldrig känt sig manad till att resa utomlands så när morfar fick erbjudande om jobb i U.S.A tackade de nej eftersom mormor var osäker på om gräset var lika grönt på andra sidan Atlanten som här hemma i trygga Sverige. Detta och flera andra exempel på mormors “konstiga” beteende har jag matats med av min mamma vilket följaktligen har resulterat i att alla mina syskon samt släkt tycker att mormor är knäpp. Men hon är INTE knäpp! Hon är kärleksfull och givmild och intelligent! Mormor utbildade sig och fick högsta avgångsbetyg och blev senare chef på psykiatrin. Jag tycker om min mormor. Nä, jag älskar min mormor! Men det jag inte kan förstå är hur ingen i min familj förstår att mormor är autistisk med sina specialintressen, sin kreativitet, sin stora diktsamling med över 600 dikter hon har skrivit, och att hon alltid pratar om samma saker. Inte ens när jag förklarade för mamma att min egen dotter har liknande talanger och svårigheter som min mormor, ville hon lyssna. Hon totalvägrade att ta till sig det faktum att mormor högst troligen är autistisk. Jag tycker att det är djupt beklagansvärt att mormor under hela sitt liv har blivit missförstådd och mobbad och aldrig fått någon diagnos. Mormor ramlade oturligt nog såpass illa nere i sjukhuskullverten en dag för ca 30 år sedan när hon skyndade iväg på ett ärende att hon tvingades bli förtidspensionär. Hennes uppväxt var heller inte så lätt. Vem som är hennes biologiska pappa är förhöjt i dunkel men hennes bonuspappa var otroligt kärleksfull mot henne och uppskattade mycket hennes intresse för litteratur och klassisk musik då han var första vilolinist i Kungliga Hovkapellet och sedan startade en lysande karriär som kapellmästare. Mormors mamma fördrog dock den yngre utåtriktade och pratglada lillasystern. Mormor drog sig undan till sina böcker och musikens underbara värld. När hon var fem år gammal blev hon våldtagen. Det var år 1933 och då pratade man inte om sexuella övergrepp på barn. Det fanns inget stöd att hämta vare sig ifrån den närmsta omgivningen eller psykiatrin. Mormor smittades med en könssjukdom och fick tillbringa flera månader på sjukhus för den fysiska åkomman. Hennes föräldrar fick bara hälsa på henne någon enstaka gång i månaden. Där låg lilla femåriga mormor min helt isolerad ifrån sin familj. Nästa trauma upplevde hon ett par år senare då några killar försökte dränka henne i en sjö vid det sommarläger som barnen fick tillbringa somrarna på. Inte heller nu erbjöds det någon terapi att tala om. Jag antar att musiken och poesin blev mormors räddning liksom det blev för mig under min barndom. Mormors ängel var hennes bonuspappa och min var min bonus farfar, som inte var biologisk pappa till min styvfar – pedofilen – vill jag påpeka. Jag har fått ärva tre opera- lexikon av mormor som hon i sin tur ärvde av sin bonuspappa.

Jag vet inte så mycket om min mormorsmor förutom att även hon fick en kärleksfull bonuspappa liksom min mormor. Han t o m adopterade min mormors mor. De växte upp på Gamla Söder i Stockholm. Det var fattigt men ändå fanns kärleken närvarande i vardagen. Min gammelmormor led av svår migrän liksom mig, och hon behövde få ligga i mörkt rum när anfallen var som värst. Jag träffade min gammelmormor några gånger när jag var liten. Hon var en rar liten späd gammal dam med vackra smala och skrynkliga händer. Jag beundrade dem. Hennes naglar var också vackra. Min mormor har ärvt sin mammas smäckra händer.

Min mamma växte upp med en mor som upplevt både svåra trauman och kärlek under barndomen. Mamma tolkade mormors skygga natur som brist på kärlek. Och trodde på allvar att hon var adopterad. Denna känsla av utanförskap drev både henne och mina mostrar att fly hemmet i tidig ålder. Mamma gifte sig redan vid 17- års ålder, fick tre barn i snabb takt, varav två dog som jag berättade i mitt förra blogginlägg. Hon och pappa skiljde sig när jag var ca 3 år och hon träffade kort därefter en ny man som var hennes livs stora kärlek. Problemet var bara att han även hade alkoholproblem och var en klassisk periodare. Han var otrogen och misshandlade mamma ett flertal gånger. Sista gången lyckades han nästan ha ihjäl henne. Nästa man var inte heller något vidare att hänga i julgranen. Pedofilen var överlägset den värsta man hon kunde introducera in i mitt liv.

Mamma beklagade sig ofta över att min mormor var orsaken till hennes olycka i livet. Om mormor inte hade förbjudit mamma från att studera till barnmorska hade hon aldrig flytt hemmet utan hade istället avslutat gymnasiestudierna och påbörjat högre utbildning därefter. Mormor tyckte inte det var lämpligt att mamma som ung flicka på egen hand skulle pendla till högskolan. Precis som mamma i sin tur förbjöd mig att läsa den Humanistiska gymnasielinjen. Beteende går oftast i arv. Mamma blev väldigt irriterad när jag bröt familjetraditionen att gifta sig ungt och helst ha tre barn innan 24- års ålder. Jag vägrade att följa denna destruktiva tradition! Alla mina kusiner däremot gifte sig i tidig ålder och fick många barn. Men så är det också brukligt att leva på det viset inom den kristna församlingen. Man får inte ha sex innan äktenskapet. Fast många tummar på den regeln! Religionen kom in i vår släkt när mamma var 4 år gammal. Det var gammelmormor som först fick besök av en kristen som knackade dörr och predikade om paradiset. Och på den vägen är det. Sedan var det slut med julfirandet.

Min mamma är inte bara av ondo. Hon har genomlidit mycket i sitt liv. Varit väldigt nära döden. Cancer helvetet önskar man ingen. Cancern som bara kommer tillbaka hela tiden.

Några fina minnen har jag faktiskt av min mamma. Något som jag tyckte var väldigt roligt som barn och som jag som vuxen uppskattar att hon gjorde för mig och mina småbröder var att hon tog med oss ut till parkerna, lekplatserna, utomhusbassängen, och barnteatern. Med oss hade vi apelsinsaft och goda Mariekex. Ibland även hembakade bullar. Och gröna saftiga äpplen. Det är faktiskt glada minnen när jag tänker efter.

Ingen är helt igenom ond. Ta min sadistiska styvfar t e x han skänker tusentals människor musikaliska höjdpunkter. De älskar hobom! Livet är inte så enkelt. Även han blev sexuellt utnyttjad i barndomen. Av sin biologiska pappa.

Min mamma kan vara snäll men häromdagen då jag gick igenom dagboksanteckningar från oktober 2014 till mitt bokskrivande hittade jag några rader som gjorde ont i hjärtat. Mamma vägrade acceptera att min dotter fick sina NPF diagnoser den 2 oktober 2014. Hon förblev kylig när jag berättade att NPF teamets svar på utredningen blev Autism i barndomen. Inte ens då när jag hade det på pränt i ett intyg trodde hon på att hennes förstfödda barnbarn är och förblir autistisk.

När slutade jag älska mamma? Det var nog redan under min tonårstid men definitivt tog kärleken slut för några år sedan. Ändå kan jag på ett plan vara säker på att vi älskar varandra innerst inne. Det är en tröstande tanke!

Kram

Anna

 

Posted in Andlig och inre läkning, Bonusfamilj, Incest, Kristet hyckleri, Min mamma., NPF, Vardagen | Tagged , , , , , , , , , , | Leave a comment

Vita arkivet.

Godmorgon!

De senaste dagarna har det varit ganska grått väder men det ska visst bli solsken nästa vecka vilket jag ser fram emot eftersom jag tänker börja med en ny vana att cykla till skogen eller stranden för att meditera och visulalisera mitt inre bergslandskap. Naturligtvis kan jag göra det även hemma men det blir en annan upplevelse om man är ute i naturen. Jag är tacksam över att jag bor i en sådan vacker del av Sverige.

Min dotter är härligt ärlig vilket är en egenskap jag älskar. Raka ärliga svar kan man alltid förvänta sig av henne och hennes åsikter och tankar uppskattar jag mycket. Igår kväll hade hon starka synpunkter om min viktuppgång och tittade på min degmage med avsmak. Hon har rätt, jag måste börja ta hand om min hälsa, äta nyttigare och träna. Mina bortförklaringar köpte hon inte. Att gå runt huset med katterna räknas visst inte som fysisk aktivitet. Ett första steg är att sluta köpa läsk, godis, kakor och chips. Bara där kommer jag att gå ner i vikt. Dottern kommer att baka mindre vilket kommer hjälpa mig att äta bättre. Vi pratade om hur mina dåliga matvanor och hur mitt sockerberoende har påverkat henne. Min dotter insåg dock att orsaken till hennes egna dåliga matvanor för några år sedan berodde på en djup depression då varken boeendet eller skolan var optimalt för hennes hälsa. Nu utvecklas hon fantastiskt i sin nya skola och våra katter här hemma skänker henne mycket glädje. Jag är djupt tacksam över att vi har det så bra som vi har det. Jag berättade det för min psykolog häromdagen på tal om tacksamhet. Min dotter och särbo är två individer jag beundrar mycket för deras mod och inre styrka att tackla motgångar och resa sig upp efter varje svårighet de stött på. Jag är så tacksam över att ha dem i mitt liv. Min dotter tjatar om när vi ska gifta oss och undrar om den 8 års långa förlovningen är tecken på “relationships issues”. Vi väntar med giftemål och adoption tills nästa år då dottern fyller 18 år av en viktig anledning. Om vi hade börjat processen med adoption tidigare hade mitt ex som är totalt frånvarande i dotterns liv tillfrågats och med största sannolikhet motsatt sig det hela bara för att jävlas med mig. Och nä, jag vill inte ge honom den makten eller tillfredsställelsen! Det handlar om trygghet och känsla av att vara en riktig familj för min dotter och mig. Även juridiskt viktigt att vi är skyddade. Jag messade min särbo igår om att vi båda behöver fylla i Vita arkivet om oturen skulle hålla sig framme. Då vet barnen vilka önskemål deras pappa och jag har angående begravningsceremonin och “kaffeträffen” efteråt. Vi vill varken gifta oss eller begravas i en kyrka, i synnerhet INTE i EFS. Men om vi inte har skrivit ner detta kan vissa av barnen gå emot vår vilja. Varken min särbo eller jag är konfirmerade i Svenska kyrkan. Det är något jag verkligen beundrar hos min särbo, att han redan som tonåring motsatte sig denna tradition eftersom han inte kunde identifiera sig med kristendomen. Han kunde som alla andra ungar konfirmerat sig bara för att det är en tradition och på så vis få alla dyrbara presenter. En sådan man med stor integritet ska INTE ha en präst som läser ur Bibeln på sin begravning, och INTE JAG HELLER! Läste i Aftonbladet för en tid sedan att alltfler svenskar går ut ur Svenska kyrkan och väljer personliga alternativa giftemål och begravningsceremonier. Nästa vecka ska jag cykla ner till stan och hämta Två vita arkiv till särbon och mig. Vi önskar också att vår vigsel sker utomhus, helst där det är mycket grönska.

Det regnar fortfarande, idag får bli en mysig innedag med lite brevskrivande.

Kram

Anna

Posted in Ätstörningar, Bonusfamilj, NPF, Sockerberoende, Vardagen, Vänskap och tacksamhet, Visualisering | Tagged , , , , , , , , , , , , , | Leave a comment

Lättnad.

Hej!

Jag älskar verkligen Lars Lerin! Vilken underbar människa och konstnär. Igår kväll såg jag sista avsnittet av Vänligen Lars Lerin där han träffade Martina Montelius och de pratade mycket om föräldraskapet och kom fram till slutsatsen att oavsett hur god och snäll förälder man än är kommer ens 13-åring ändå hitta massa saker att klaga på. Martina berättade om en man hon mött som hade gått i terapi för att han hade haft en för BRA barndom med supersnälla föräldrar. Hans problem var att den fina uppväxten inte hade gett honom verktyg att möta den råa verkligheten därute. Ja, vare sig man har haft en bra, eller mindre bra eller traumatisk barndom så verkar alla ha känslomässiga sår på något vis. Jag försöker lära mig det. Att inte jämföra lidande.

Igår morse cyklade jag som en idiot till psykiatrin. Jag hann varken tvätta ansiktet eller borsta tänderna, inte ens kamma håret eller byta om. Väl framme på sjukhuset insåg jag att jag hade tagit fel på tiden och var hela 75 minuter för tidig. Gick iväg till sjukhusets café iklädd pyjamas och kände mig allmänt ofräsch. Satt och smååt på en torr Delicato chokladboll och drack Fanta när en mamma satte sig vid bordet bakom mig. Hennes lilla dotter i rullstolen lyssnade på olika barnvisor. Plötsligt rann tårarna nerför mina kinder. Speciellt barnvisan Min kära lilla ponny, som var min dotters favorit visa och som jag sjöng för henne varje dag när hon var liten, väckte minnen till liv. Jag fick kämpa för att inte börja gråta. Min älskade lilla flicka! Och så dök de där jobbiga “jämförelse-tankarna” upp. Vid ett synligt funktionshinder får man snabbare insatser. Medan autism mer är  “osynligt” och därmed fick vi aldrig någon hjälp när min dotter var liten. Sorgen och smärtan är väldigt påtaglig. Men vad hjälper det mig att hålla på och jämföra svårigheter på detta viset? Ibland undrar jag om sorgen över hur illa bemötta min dotter och jag har blivit någonsin kommer att gå över. Det räckte bara att jag hörde barnvisan så kom tårarna. Jag kunde inte ens hålla emot sorgen fastän jag befann mig på ett café. När 70 minuter hade passerat reste jag mig upp och traskade iväg till psykiatrin. Min psykolog tyckte jag var jättefin i min blommiga pyjamas. Vi fick oss ett gott skratt! Tur att man kan bjuda på sig själv!

Samtalet idag var mycket givande. Jag har INTE DID, tack och lov. Men jag har dissociativa personlighetsdrag/delidentiteter. Det handlar egentligen om olika grader av dissociation förklarade min psykolog. Vid dissociativ personlighetsstörning pendlar individen mellan flera olika personer som inte är medvetna om varandras existens. Jag har däremot delidentiteter som jag är medveten om, men som jag håller mig på stort avstånd ifrån. Jag är nämligen livrädd att öppna dörren till Barnet och Tonåringen. Min största rädsla är att inte ha kontroll eftersom jag har ett stort kontrollbehov. Jag är rädd för att tappa greppet om jag möter Barnet och känner hennes smärta. Ändå är just detta den enda vägen för mig att bli fri ifrån min extremt traumatiska barndom. Jag måste helt enkelt återuppleva smärtan och med hjälp av EMDR blir jag läkt. Det är därför visualiseringen av mitt inre trygga rum är så viktigt och avgörande för att jag ska våga möta Barnet. För lika “lätt” som jag går in i de hemska cellminnena kan jag byta fokus till mitt inre rum av frid. Min psykolog undrade hur det hade gått med visualiseringen. Min inre plats har ändrats. Jag är mer närvarande och aktiv. När jag blundar ser jag hur jag vandrar längs grusvägen, viker av från den och går emot de betande korna. De är tama och jag går fram till ena kon och får t o m klappa den. Jag hör Bjällerklang från klockorna runt kornas halsar. De betar i det gröna friska gräset. Lite längre bort ligger ett brunt trähus med vackra blommor. Det är en restaurang men jag ser ingen människa ute på serveringen. Faktum är att jag är den enda människan i detta vackra bergslandskap. Solen skiner. Bergen är vackert blågrå. Min psykolog undrade vilka känslor som väcks inom mig av denna inre trygga plats. Jag föll genast ut i gråt. Det tog tid innan jag fick fram några ord. “Fri och lycklig!” stammar jag till slut. “Jag är fri och lycklig. Och jag gråter av smärta över att jag inte befinner mig i detta bergslandskap på riktigt”.  Min psykolog undrade om jag har någon med mig i min inre plats. Jag är tyst ett tag och skakar sedan på huvudet. “Nä, inte vad jag ser. Inte än i alla fall!”. Psykologen förklarar för mig att det är väldigt bra om jag finner någon jag kan lita på i mitt inre rum. Fortsättning följer. Ska bli spännande att se vem som dyker upp som stödperson i mitt inre bergslandskap.

Jag har de senaste dagarna upptäckt hur jag själv kan påverka och välja vilken sinnesstämning jag vill ha. När jag har mediterat och visulaliserat mitt inre bergslandskap har jag mått toppen men naturligtvis som den hårda dommare jag är har jag dömt mig själv hårt över att inte lyckas vara lycklig när det uppenbart är så lätt att visualisera. Varför har jag inte haft detta verktyg tidigare? Min psykolog förklarade för mig att det inte är meningen att jag ständigt ska befinna mig i mitt inre bergslandskap utan att det är ett verktyg jag ska ta till vid ångest och dissociation. Däremot är det jättebra att jag praktiserat mindfulness de senaste dagarna. Jag har varit ute i solskenet flera gånger med mina bägge katter. Deras lek gör mig glad. När vi är ute är jag helt fokuserad på nuet, iakttar deras strapatser, känner vinden mot min kind, lyssnar till fågelsången och njuter av solskenet. Denna form av mindfulness skänker mig en inre ro. Min nedstämdhet skingras. Jag har helt missförstått det här med livet. Det är inte meningen att jag ska gå omkring ständigt uppskruvad som ett batteri. Ingen är ständigt glad. Det är inte heller meningen. Livet bjuder på både höga berg och djupa dalar. Alla känslor är tillåtna, även de jobbiga. Jag ska tränas i att vara närvarande i ALLA mina känslor. Ingen känsla är mer eller mindre värd. När jag är ledsen är det ok att jag känner smärtan och låter den komma och gå. På så vis bearbetar jag orättvisor och trauman. När min psykolog förklarade allt detta för mig kände jag en lättnad. Jag behöver inte eftersträva att ta på mig någon Moder Teresa roll. Så nu är min hemläxa till nästa tisdag att fortsätta med mindfulness- & visualiseringsövningarna. När jag kommit såpass långt att jag känner mig trygg med mitt inre rum startar vi med Ögonrörelseterapin.

Vi pratade också om vilken chock det blev för mig att kliva in i en familj med tonåringar och se hur bonussonen uppträdde. Även min psykolog tyckte att det var mindre bra att en 13- åring var ute på stan till klockan två på natten och försökte omvända folk till kristendomen med en gratis pannkaka och prat om Jesus. Det är skönt att höra att jag inte är ensam om att tycka att det var vansinnigt att bonussonen “tilläts” göra detta. Han gjorde vad han ville och struntade totalt i vad jag sade. Hans tonårs fasoner chockerade mig eftersom jag själv aldrig tilläts att bryta mig loss från min sk mamma. Vid minsta tecken på uppnosighet från min sida misshandlade hon mig genom att slå mig med trägalgar, lugga mig dvs dra mig i håret och slå mig i ansiktet så kinden blev skållhet av slagens kraft. Jag hade ingen mamma som älskade och beskyddade mig. Min underbara psykolog förklarade för mig att alla tonåringar går mer eller mindre igenom samma upprorsfas då de gör revolt mot sina föräldrar för att frigöra sig. Om en tonåring gör så mot sin biologiska förälder, hur mycket skit fick inte jag då ta emot som bonusmamma. Hans skitsnack till morföräldrarna och flickvän att jag var elak och dum förklarar verkligen deras hat gentemot mig. Morföräldrarna är rent ut sagt några av de mest bedrövliga skenheliga hycklare jag stött på. Det är viktigt att all min ilska och smärta över att vara måltavla för dessa människors illvilja och alla orättvisor jag tvingats uthärda, får komma ut och bearbetas nu. Jag frågade min psykolog om hon tyckte att jag har utvecklats och gör framsteg. Det tyckte hon sannerligen att jag gör. Hon tycker t o m att jag är modig!

När jag berättade om mina skuldkänslor gentemot min dotter för att jag ägnat så mycket tid åt bonusbarnen, förklarade hon att i en stor familj kan man aldrig finnas till för alla samtidigt. Jag vände verkligen ut och in på mig själv för att alla skulle få en bit av mig. När min dotter mådde bra fanns jag där för mina bonusbarn och lyssnade, stöttade och gav uppmuntran. Sedan ner till min dotter och såg till att hon fick sina trygga kvällsrutiner. Det blev inte många timmars sömn. Alltid någon som behövde mig. Jag ska inte ha dåligt samvete för jag gjorde bokstavligen talat allt i min makt för att vara närvarande i barnens vardag. Dessutom gav både min särbo och bonusbarnen en gåva till min dotter, nämligen en pappa och syskon. Hon älskar dem alla och det värmer mitt hjärta.

En annan insikt jag fick under terapin är att jag ska sluta att dömma mig själv så hårt när jag inte presterar som jag önskar. Om jag är orättvis och dömmer andra, är jag tusen gånger hårdare mot mig själv.  Jag duger bra som jag är.

Kram

Anna

Posted in Andlig och inre läkning, Ögonrörelseterapi, Bonusfamilj, Det inre trygga rummet., Dissociation, Incest, Kristet hyckleri, Maktlöshet och sorg, NPF, Posttraumatisk stress syndrom, Vardagen, Visualisering | Tagged , , , , , , , , , , , | Leave a comment

Inspiration.

Hej!

Igår kväll såg jag en fantastiskt inspirerande dokumentär om Tony Robbins ” Jag är inte er guru” på Netflix. Precis vad jag behövde. Både grät och skrattade. Det är väldigt givande att få ta del av andras livserfarenheter och se hur de lyckas vända på negativa tankemönster och inse att smärtan från barndomen inte bara är av ondo utan också är det bästa verktyget man kan få för att lyckas uppnå det man drömmer om. Den inre styrkan härstammar oftast ifrån en svår barndom. Igår snubblade jag över diagnosen DID, dissociativ personlighetsstörning, vilket är en trauma baserad diagnos. Googlade och läste att vid extrem traumatisk barndom där barnet blivit utsatt för grova övergrepp under en lång tidsperiod kan barnet utveckla delidentiter, som tex Barnet, Tonåringen, Beskyddaren och Den ilskna. Jag dissocierar och har delat upp mig i barnet/ flickan, Tonåringen, och Storasyster/Beskyddaren. Men jag vet inte om jag har DID. Som tur är ska jag till min psykolog nu på förmiddagen och det kommer bli spännande att höra vad hon tror. Det är häftigt hur hjärnan tacklar svåra trauman och tar till olika åtgärder som skydd. Jag inser att p g a min barndom tyckte jag att mina bonusbarn hade en hyfsat bra barndom när det i själva verket inte alls var så. De upplevde mycket sorg och smärta, vilket barn inte ska behöva gå igenom. Det var svårt att kastas in i rollen som tonårsförälder. I synnerhet när jag inte hade varit med på deras resa från början. Jag fick på nära håll se hur bra tonåringar kan ha det i jämförelse med mina egna erfarenheter. De insåg det inte själva att de hade en enorm frihet, att de fick vara med kompisar efter skolan och ha fritidsaktiviteter. De slapp bli våldtagna om nätterna, de slapp vara med i en sekt, de var älskade av sin pappa, de var bortskämda att få äta vad de var sugna på, de hade inte alls i närheten samma ansvar för hemmet som jag hade i min barndom. Allt detta som jag upplevde vara en “fantastisk tillvaro”ÄR en helt vanlig tillvaro. Barn och tonåringar ska få ha kompisar, ha fritidsintressen, vara älskade och få vara tjuriga om de vill. Det är normalt. Däremot var min uppväxt inte normal och min jämförelse blir därmed orättvis när jag tycker att mina bonusbarn hade det “lätt” i jämförelse med min barndom, för det hade de inte alls alla gånger. Jag kan förstå det med mitt intellekt men känslomässigt är det svårt att fatta det. En god vän sade till mig att vanliga tonåringar UTAN trauman också går igenom sorger och hanterar det på olika vis som t e x att slänga igen dörrar, vara oförskämda, ljuga och vara odrägliga tidvis. Det fick mig att förstå att min bonussons beteende var helt normalt. Men själv fick jag aldrig tillåtelse att bete mig illa som tonåring. Min kristna mamma tolererade absolut inte någon uppnosighet! Det var Bibeln mycket tydlig med! Därför blev det ännu svårare för mig att förstå min kristna bonusson. I mina ögon var hans beteende ett enormt hyckleri. Som bonusförälder har man kanske också mindre förståelse. Min särbo hotade med att göra slut under flera år eftersom han tyckte att min dotter var ouppfostrad och oförskämd eftersom hon mycket sällan tackade om hon fick något och nästan aldrig pratade med honom. Hennes tystnad tolkade han som trotsbeteende. Vi visste inte då att hon var autistisk. Jag tog alltid min dotter i försvar även om jag själv inte kunde förstå hennes beteende alla gånger. Men det jag visste var att hon definitivt INTE var bortskämd utan mycket kärleksfull. Problemet var bara att min särbo inte såg detta. Det värsta han visste var när han talade till henne och hon i hans ögon vägrade lyssna på honom. Vid autism är Selektiv hörsel mycket vanligt. Hon var så inne i sin egen värld att hon inte ens hörde mig om jag pratade till henne. Det blev stora slitningar mellan mig och min särbo där han upphöjde sin son till skyarna och jag försvarade min dotter. En julafton fick bonussonen 1000 kr i present kort på H&M, eftersom han önskade det i julklapp av mig. När han öppnade paketet utbrast han “Näää, jag vill hellre ha presentkort på MQ.” Jag blev så djävla arg på hans oförskömdhet när han sade att han nu hade ändrat sig. Han ville definitivt inte längre handla på H&M. Men jag var den enda som reagerade på detta. Hans pappa ursäktade aldrig sin sons uppförande den julaftonen. Inte heller de skenheliga morföräldrarna. När det senare visade sig att min dotters “oförskämda beteende” i själva verket var svår autism medan sonens uppträdande var ren och skär bortskämdhet slutade särbon att hota göra slut med mig stup i kvarten. Hans egen respons på min dotter hade varit betydligt värre än min reaktion på bonussonen. Jag hade svårt att förlåta min särbo.

I september 2016 bröt jag definitivt ihop och frågade min kurator på HAB varför alla dessa känslor av ilska gentemot min särbo och bonusson nu dök upp. Vi hade det ju så bra! Kuratorn som många gånger varit min räddande ängel förklade att jag INTE alls ältade om gamla problem UTAN att det först nu var möjligt för mig att ta tag i de orättvisorna och bearbeta dem tack vare att min dotter nu mådde bra på sin nya skola. Tidigare var all min fokus koncentrerad till att finnas till för dottern dygnet runt men nu när hon hade betydligt mindre ångest kunde jag ta itu med alla känslor kring bonusfamiljen. Jag ältade inte utan kunde för första gången bearbeta händelser som jag varit tvungen att förtränga. Min särbo är fantastisk på många vis. Han lyssnade på mig när jag ringde upp honom och grät. Inte en enda gång hamnade han i någon försvarsställning utan lät mig få öppna mitt hjärta och dela med mig om min sorg. Min smärta tog han på allvar! Tack vare hans förståelse blev det lättare att förlåta honom. Men jag hade fortfarande skuldkänslor gentemot min dotter, som inte fått all min tid i anspråk eftersom jag många gånger stöttade mina bonusbarn, i synnerhet döttrarna. Och på den tiden önskade jag att min särbo hade varit en bättre bonuspappa. Jag led av svåra skuldkänslor men de försvann när min dotter en dag skickade ett sms till mig med en bild på en text hon skrivit i skolan. Det som jag berättade i mitt förra blogginlägg. Hon skrev att hon önskade att hennes bonuspappa var hennes biologiska pappa. Att få läsa detta var en läkande gåva till mitt plågande sinne och hjärta. Om hon kunde förlåta och gå vidare, då kunde jag också göra det!

Min särbos stöd och hjälp är mycket betydelsefullt både för min dotter och mig i vår vardag. Jag vet inte hur jag hade orkat utan honom. Alla gånger som han kör oss till Hab, Barnkliniken, vårdcentralen, specialist tandvården mm. All kärlek han öser över oss. Alla gåvor han skänker oss. En bättre särbo och bonuspappa finns inte!

Jag ska strax göra mig iordning och cykla iväg till min psykolog. Det känns skönt att få denna terapi och se kopplingarna mellan min barndom och min roll som bonusförälder. Jag dömer mig själv alltför hårt. Det är inte ett dugg konstigt hur jag reagerarde på orättvisorna och jämförde bonusbarnen med mig själv i deras ålder. Tack vare min delidentitet som storasystern/bekyddaren kunde jag axla det tunga ansvaret som bonusmamma och hålla ut när de flesta hade övergett skeppet för länge sedan. En inre styrka som jag kan tacka min uppväxt för.

Häromdagen läste jag en dagboksanteckning från 2014 att jag hade drömt att min styvfar hade kommit in till mig på natten. Han tittade på mig och sade att jag var vacker, sedan gick han. Jag vaknade upp ur drömmen, förvånad över att han inte hade våldtagit mig utan istället varit snäll. Den drömmen tänker jag på nu.

Kram

Anna

 

Posted in Andlig och inre läkning, Ögonrörelseterapi, Bonusfamilj, Dissociation, Incest, NPF, Posttraumatisk stress syndrom | Tagged , , , , , , , , , , , , , | Leave a comment

Min särbo och jag har inget att skämmas över.

Hejsan!

En härlig måndag med mycket tacksamhet åtföljs av en minst lika mysig tisdagsförmiddag med meditation utomhus i solsken och kalla friska luften. Jag får mycket positiv energi ute i naturen och det är lättare att rensa sinnet ifrån negativt tankemönster när man hör vackert fågelkvitter. Våren känns genast lite mer inom räckhåll. Jag har tur som har en liten gräsplätt utanför min balkong som är vackert inramad av höga häckar och majestätiska trädkronor. Mitt eget lilla paradis.

Jag är stolt över min egen och min älskade särbos personliga utveckling! Vi har båda två på varsitt håll upplevt enorma trauman och smärtsamma förluster. Livet har knockat oss både en och två och tre gånger, och sedan lite till. Vi har tacklat våra inre smärtor på olika men samtidigt likartade sätt. Idag ringde min särbo upp mig och berättade om en insikt han hade fått till sig. Jag blev glad över att han äntligen förstår vad jag menar när jag säger att allt har sin tid. Vår tid kommer också men nu är det fokus på min dotter och hennes hälsa samt skolgång. Lika viktig är min egen läkningsprocess med Ögonrörelseterapin. Dessa kommande år är vår pånyttfödelse. En förlossning av intensivt och smärtsamt arbete som tar mycket energi i anspråk. Jag kan tydligt se frukterna av vårt arbete. Den inre vissheten att jag en vacker dag kommer bli en framgångsrik författare och föreläsare fyller mig med tacksamhet och glädje. Fri från fysiska och mentala smärtor och handikapp. Jag tror nämligen att vi har en ljus framtid framför oss.

När jag tänker tillbaka på mitt förhållande med min särbo, så vet jag att många hade gjort slut för länge sedan men vi höll ut av olika anledningar. Kärleken övervann alla hinder och motgångar som vi mötte på vår gemensamma väg. Min främsta orsak till att jag inte lämnade honom 2012 var min starka ansvarskänsla för mina bonusbarn. Jag kunde inte lämna dem helt enkelt. Att vara en bonusmamma är på både gott och ont. Det kan nog alla män och kvinnor intyga som bildar bonusfamiljer. Det är tusan mig ingen lätt lek man ger sig in i. Det svåraste för mig personligen har varit den respektlöshet som visats mig av vissa. En bonusförälder döms mycket hårdare än den biologiska föräldern. Många orättvisa situationer har uppstått under årens lopp. Mycket lögner från speciellt ett av bonusbarnen som struntade i skolan och som med gott samvete lämnade in skolarbete som hen INTE själv hade skrivit. Jag frågade mitt kristna bonusbarn vad Jesus egentligen tyckte och tänkte om hens lögner men uppenbarligen så blundade Jesus för fusk i skolan. Bonusbarnet struntade också i att respektera hemmets regler, var mästare på att manipulera och få sin vilja igenom. När jag bad hens morföräldrar om hjälp att motivera tonåringen att göra sitt skolarbete fick jag till svar att i deras familj är man en person i EFS kyrkan och en annan person i hemmet. Det var helt ok för dem att deras barnbarn ljög för sina lärare och lämnade in skolarbeten som hen inte hade skrivit själv. Av alla barnen var just denna tonåringen en mardröm att ha som bonusbarn. Hen hade mest frihet av oss alla i familjen och gjorde minst i hemmet men var ändå den som klagade mest. Höll aldrig några tider. Struntade totalt i vad jag sade utan gick då istället till sin pappa. Behövde aldrig ta några extra jobb för att lära sig pengarnas värde utan fick allt serverat på ett silver fat av sin pappa och morföräldrarna. Med tiden har min relation till detta bonusbarn blivit aningen något bättre men jag har fortfarande svårt för det kristna hyckleriet och hens totala ointresse i min dotters hälsa. Hen ger aldrig någon som helst feedback på de länkar om autism som jag skickar.  De övriga bonusbarnen var helt vanliga tonåringar. Eller kanske ovanliga med tanke på den stora omtanke de visade sin autistiska bonussyster. Finns inget att anmärka på dem. Naturligtvis uppstod det då och då situationer då vi blev irriterade på varadra men i ärlighetens namn vilka föräldrar och barn har inte skilda åsikter? I en bonusfamilj uppstår situationer som inte kan liknas med en vanlig kärnfamilj. En bonusförälder har mycket mer att leva upp till och bevisa. Det är ganska tröttsamt emellanåt. Vår bonusfamilj fick vi uppleva ett flertal trauman som många inte ens upplever under en hel livstid. Liksom mina bonusbarn som miste en lillebror förlorade även jag två bröder i min barndom. Min ena bror dog under en fruktansvärd förlossning. Min mamma var bara 18 år då och det var hennes första barn. På den tiden togs det döda barnet bort ifrån mamman på en gång. Hon fick inte ens se hans lilla ansikte, eller pussa hans panna eller ta honom i sin famn. Inte heller fick hon begrava sin son. På den tiden slängdes barnen i en massgrav. Utan någon som helst begravningsceremoni. Detta var inte i Sverige om någon undrar, utan i ett annat europeiskt land. Min lillebror gick samma grymma öde till mötes men han dog redan som foster i åttonde månaden och mamma tvingades föda fram ett dött barn vars kropp hon aldrig fick hålla om. Så grymt! Jag kan känna medlidande med min mamma. Mina fina bonusbarn förlorade även en förälder. En mamma som gick bort i sjukdom. Även jag förlorade en förälder. Min pappa mördades. Min yngsta bonusdotter som jag betraktar som min biologiska dotter, var 10 år då hennes mamma gick bort. Samma ålder som mig när min pappa dog. Dessutom kände inte min bonusdotter sin mamma, precis som jag inte hade några minnen av min pappa. Tack vare mina egna erfarenheter i barndomen kunde jag förstå barnens sorg, i synnerhet den yngsta bonusdotterns som inte hade några minnen av sin mamma. Vi pratade mycket om hur det är att sörja någon som man inte ens känner eller har några minnen av. På ett vis blir den sorgen ännu svårare att ta sig igenom. Tack vare min personliga tro på att själen lever vidare kunde jag förmedla vad jag själv upplevt av min pappas närvaro. Det dröjde inte länge förrän den yngsta dottern började få besök av sin mamma. Vilken lycka! En dag sade min yngsta bonusdotter att hon var så tacksam över att jag och min dotter hade kommit in i deras liv, för att visa henne att hennes mamma fortfarande lever trots den fysiska döden. Det visade sig att dottern var den mest mediala av syskonen. När vi träffas känner både hon och jag tydligt hennes mammas närvaro. Det gör oss alltid lika glada till sinnes. Jag är lika tacksam över att barnen och min särbo har kommit in i min dotters och mitt liv. Vi är en familj som tagit oss igenom mycket. Jag förstår att det inte har varit lätt för dem. Det handlar inte bara om de tunga förlusterna de upplevt utan även en älskad pappa som tidvis var ganska frånvarande i synnerhet efter mammans död och åren därpå. Jag blev förvånad första gången jag upptäckte tomma ölburkar lite här och där. Ju tyngre sorg desto mer drickande. Till slut på våren 2013 hade jag fått nog! Jag ställde ett ultimatum! Antingen parterapi eller så lämnade jag honom. Det var extremt tufft för oss alla på olika vis. Det var inte heller uppenbart för några av barnen att deras pappa drack för att bedöva sin smärta. Jag befann mig nu i en situation som medberoende. Det var ett tungt ok att axla. Mitt ultimatum att lämna honom om han inte slutade dricka, var egentligen bara en chansning i hopp om att han skulle nappa på mitt hot. För som sagt var kunde jag INTE någonsin lämna barnen. De behövde mig mer än de visste. Utåt sett var allt bra men inombords höll jag på att bryta ihop. All stress med att finnas till för barnen i deras vardag och försöka dölja deras pappas alkoholkonsumtion för dem resulterade i flera psykosomatiska symtom hos mig. Jag blev allt mer sjuk. Omfattande födoämnesallergi, astma, ryggskott, diskbråck, IBS med större intensitet, migrän, extrem utmattning, depression, utbrändhet både fysiskt och mentalt, elakartade cancerceller hittades i mitt vänstra bröst, som tur i ett tidigt stadium så en operation räckte som behandling. Min ångest nivå höjdes till en nivå där jag dagligen fick KÄMPA för att stå emot lusten att skära mig själv. Längtan efter en minuts paus ifrån det själsliga lidandet som ett snitt i armarna hade kunnat skänka mig, var mig ej förunnat. Jag genomled nu en period i mitt liv som var minst lika plågsam som min barndom. Det är hemskt att vara ensam i ett förhållande.  Vi levde parallella liv och kom allt längre ifrån varandra. Det var olidligt att höra folks lovord när jag visste hur det egentligen var därhemma. Särskilt svårt var det kring julen. Lilljulafton var han ofta trött och sov medan jag pyntade och gjorde de sista förberedelserna inför julafton. Jag sade till barnen att deras pappa sov för att han hade jobbat så mycket. Klockan var då 16.00 på eftermiddagen. Jag grät när jag gick ut med soporna och tittade in till grannarna som stod i sina kök och lagade mat ihop. Trots denna svåra börda blev jag ständigt utsatt för elakt skvaller och rent förtal av både bonusbarnens morföräldrar och folk i allmänhet. Jag skulle vara rejält tacksam som hade en sådan underbar partner. Och det var jag också, de stunder han var närvarande. Från att bara ha haft ansvar för ett barn till att bli fyrabarnsmamma var en rejäl omställning och jag gjorde så gott jag kunde efter rådande omständigheter. Trots min vardag med svåra nervsmärtor ifrån min whiplashskada och influensaliknade symtom skötte jag hushållet. Tack vare min insats rullade vardagen på med allt vad det innebär. Under de här åren plågades jag dessutom extra mycket av min PTSD vilket kryddade mina sömnsvårigheter med en ytterligare dimension. Som om detta inte var nog, blev min egen biologiska dotter allt sämre. Åren 2009-2011 var min dotters lidande “Hanterbart”. De åren var också de lyckligaste med min särbo. Men 2012 brakade alltihop. Jag fick nu kämpa för att min dotter skulle få en diagnos och hjälp. De föräldrar som har barn med NPF vet vad jag menar. Jag hade i och för sig sökt hjälp för att hitta orsaken till min dotters svårigheter redan när hon gick på dagis men ingen vare sig av dagis/Skol/vård personal hade någon kunskap om Autism i barndomen, även kallat Infantil autism eller Autistiskt syndrom. De följande två- tre åren blev mardrömslika och jag kände mig mycket ensam. Bonusbarnen kunde vid den här tiden fortfarande ta hem kompisar. Yngsta dottern hade kompisar som sov över hos henne då och då. Det var först 2014 som det inte gick längre att bjuda hem någon kompis. Detta är ganska vanligt i Autismfamiljer. Jag kan förstå att något av syskonen idag tycker att de “offrade” sig. Men de hade sådan frihet som de inte insåg själva att de hade och som jag bara avundades. De hade sina fritidsaktiviteter och umgänge med kompisar. Sonen såg man nästan aldrig till. Han hade hittat ett hem i pastorns familj och kyrkan var hans fristad. Äldsta dottern hade ett rikt umgängesliv med sina kompisar. Särbon var oftast bortrest, så den som var fastkedjad i hemmet var jag. Ju sämre min dotter blev desto mer sällan kunde jag lämna hemmet. Under fyra år träffade jag knappt mina få vänner. Därför har jag svårt att höra när ena bonusbarnet beklagar sig och säger att de “offrade” sig genom att de hälsade på sina kompisar p g a min dotters autism. Ja, visst så kan man ju också tycka. Det är väl ingen nyhet att hos familjer med friska barn utan några somhelst diagnoser så ser umgänget “aningen” annorlunda ut än hos NPF familjer men OM jag inte hade kommit in i mina bonusbarns liv hade de högst troligen fått leva med en alkoholiserad pappa och tvingats ta betydligt mer ansvar därhemma och ta hand om sin lillasyster!  Tack vare mig slapp dem ifrån detta öde. Jag och min särbo började gå i parterapi och han lyckades bryta sin alkoholkonsumtion! Bravo!! Jag är mycket stolt över min särbo! Så det hade känts fint om jag hade kunnat få uppskattning av mina två äldsta bonusbarn för min insats till att förbättra deras barndom. Men det kommer aldrig ske. Den orättvisa behandling de ger mig måste jag på något vis acceptera och släppa så att jag inte börjar känna bitterhet gentemot dem. I mina ögon har de haft en ganska bra barndom, de slapp i alla fall att få en sadistisk pedofil till bonusförälder!

Det tog några år innan jag kunde förlåta min särbo. Hösten 2016 började min ilska och sorg lätta och när min autistiska dotter skrev en uppgift i skolan att hon önskade att hennes bonuspappa var hennes biologiska pappa försvann den sista bitterheten över hans frånvaro i vardagen och skuldkänslorna över att jag ägnat så mycket tid och energi på bonusbarnen samtidigt som jag kämpade för min egen dotters rätt till diagnos under dessa mardrömslika år.

Nu känner jag att jag älskar min särbo och bonusfamilj. Jag ser en ljus framtid för oss alla. Det jag vill visa med detta blogginlägg är hur kärleken kan segra även i de mörkaste stunder. Vi överlevde och tog oss igenom den beckmörka tunneln! Min särbo lyckades  bryta sitt missbruk och om han kan, så borde även jag kunna bryta mitt matmissbruk. Vi har inget att skämmas över! VI ÄR ALLLA ÖVERLEVARE OCH HJÄLTAR I VÅR BONUSFAMILJ, MIN SÄRBO, MINA BONUSBARN, MIN DOTTER OCH JAG!! Jag skäms inte längre över att gå till psykiatrin varje vecka för jag vet att JAG ÄR STARK som vågar möta mina rädslor för att en dag BLI HELT FRI!

JAG ÄR STOLT ÖVER MIG SJÄLV OCH MIN FAMILJ!

Kram

Anna

Posted in Andlig och inre läkning, Ätstörningar, Ögonrörelseterapi, Bonusfamilj, Födoämnesallergi, Incest, Kristet hyckleri, NPF, Pannlobsdemens & att vara anhörig, Posttraumatisk stress syndrom, Utmattning, Utmattninssyndrom, Utsatthet, Vardagen, Whiplash | Tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Leave a comment

Triggers.

Hej!

Häromkvällen såg jag en dokumentär på Netflix om ett konservativt kristet barnläger där man tutade i barnen en massa vanföreställningar som tex att Harry Potter är djävulen mm. Den kvinnliga ledaren för sommarlägret fortsatte att hjärntvätta barnen med påståendet att Satan, och alla icke-troende, vill dem ont. Jag blev både arg och upprörd över hur vuxna människor manipulerar oskyldiga barn! Det krävdes en enorm inre styrka att lämna sekten jag växte upp med och dokumentären påminde mig om min egen uppväxt i en strikt konservativ kristen miljö. Mitt beslut att som 26- åring lämna sekten var extremt ångestladdat. Jag visste nämligen att i samma stund äldstebröderna läste upp att jag var utesluten skulle jag betraktas som död på flera olika plan. Det värsta var väl i ärlighetens namn inte att församlingsmedlemmarna vände bort blicken när vi stötte på varandra ute på stan utan snarare min skräck över att nu tillhöra gruppen av dödsdömda syndare. Utfryst. Behandlad som om jag vore spetälsk. Tystnaden.

Det är väl just detta, tystnaden av min bonus dotter, som triggar igång en smärta som fortfarande efter nära 20 år inte är färdigläkt. Att genom tystnad frysa ut någon är mobbning, och ett sätt att visa att personen i fråga inte är värd ens umgänge. Det är en sak att lämna en partner som misshandlar en, men en annan sak att frysa ut någon p g a man tycker att man själv är felfri. Det finns INGEN felfri människa! Just ikväll gör det väldigt ont. Vissa dagar pluppar smärtan bara upp. Jag har de senaste nätterna drömt om min mamma och mormor och syskon. Senaste drömmen befann vi oss alla i den lägenhet där jag växte upp i. Alla var uppklädda och glada. Det var min yngsta brors födesedag och jag hade köpt två små saker i present bara som en fin gest. Min lillebror gick glatt fram emot mig och gav mig världens varmaste kram. Jag ursäktade mig för att jag inte hade köpt något särskilt i present till honom men då såg han mig rakt in i ögonen och sade “Du har redan gett mig den finaste födelsedagspresent jag kunde få. DU ÄR HÄR!! Du kom!! Det är en ovärderlig gåva!”. Jag blev helt paff. Min brors kärleksförklaring förvånade mig mycket. Jag var älskad! JAG VAR ÄLSKAD!  Av min bror och övriga syskon och mamma. Plötsligt stod min söta mormor i hallen, finklädd och med lockar i håret. Jag gav henne en stor kram och kände hennes blommiga parfymdoft omfamna mig. Sådan glädje! Min ena bror och min lillasyster frågade om jag ville följa med dem när de skulle köpa en födelsedagspresent till vår bror. Jag ville absolut hänga med. Vi pratade i bilen och jag kom på att jag hade glömt plånboken där hemma. Jag ville köpa en dyrbar fin gåva till min lillebror. När vi kommit fram till min gata, utanför mitt hus, skulle jag precis hoppa ur bilen när jag insåg att jag hade tappat bort nycklarna, och upptäckte även att jag satt spritt språngande naken i framsätet! Och som inte det räckte, jag hade dessutom mens och INGA bindor! Jag skrattade lite nervöst till min bror som trummade med tummarna på ratten, och sade att det var ju så typiskt mig att både vara naken och tappa bort nycklarna. Hur skulle jag nu kunna köpa en födelsedagspresent?

I just den scenen vaknade jag upp med ett ryck. Trots min förlägenhet över att både vara naken och glömsk, var det kärleken ifrån min familj som var den dominerande känslan. I samma minut som jag insåg att det bara var en dröm blev jag väldigt besviken och ledsen. Jag kände mig övergiven och ensam. Mitt hjärta värkte av saknaden efter min mormor och syskon. Dagen efter träffade jag min psykolog som sade att min dröm visade att jag på något vis har försonats med min familj. Jag kände en stark kärlek i drömmen.

Jag jobbar fortfarande på min nya identitet. När jag lämnade sekten för 20 år sedan hade jag ingen bekantskapskrets eller vänner utanför församlingen förutom en klasskamrat från grundskolan som jag sporadiskt hade lyckats bevara kontakten med. Hon blev viktig för mig.

Nu håller jag på att forma min identitet ytterligare en gång. När det gör ont försöker  jag fokusera på allt gott jag har i mitt liv. Man skulle kanske kunna tro att jag traskar omkring konstant bedrövad när man läser mina rader men faktum är att jag har fler stunder av glädje än av nedstämdhet. Jag lever nu ett liv som jag som barn bara kunde drömma om att få uppleva. Jag har en underbar familj bestående av mina goda vänner, dotter, bonusbarn och särbo. Min dotter och våra katter skänker mig både kärlek och skratt på daglig basis. Mina vänner är ovärderliga för mig. Den här helgen har jag fått träffa några av dem. Igår tänkte jag på det faktum att när jag flydde hit till denna stad som ensamstående mamma med ett litet barn kände jag inte en kotte här och nu 15 år senare har jag funnit MIN RIKTIGA FAMILJ!!  Mina älskade vänner, särbo och barnen. Och våra bedårande katter. Jag känner mig hemma nu!

Efter min dröm, kände jag till min stora förvåning hur mycket jag faktiskt älskar min mamma och syskon. Att jag älskar min mormor, visste jag redan. Jag älskar även mina bonusbarn trots deras tystnad. Den inre frid som den insikten gav mig  är underbar. Istället för att känna mig oönskad och oälskad, vilket bara är en ren lögn som mitt sinne försöker få mig att tro,  ska jag välja att fokusera mina tankar på det goda i mitt liv. Det är väldigt irriterande varje gång jag ramlar ner i någon slags självömkan. Patetiskt! Jag avskyr mig själv när jag misslyckas med att vara klok och förstående inför andras beteenden. Det är väl egentligen inte någon brist på förståelse hos mig själv och för andra som saknas utan snarare det känslomässiga sår vars sårskorpa skrapas upp och blöder titt som tätt. Triggers. Jag vet inte varför jag plötsligt blev så ledsen ikväll. Det bara kom över mig.

Ny dag imorgon. Jag ska börja dagen med en meditation där jag går in i min trygga plats! När jag gjorde det igår morse kände jag en sådan glädje. Undrar hur andra människor upplever sina vardagar? Pendlar de också mellan den djupaste sorg till lyckorus? Varför kan jag inte bara vara en helt ordinär människa med ett helt normalt och vanligt känsloregister? En individ UTAN en massa jäkla diagnoser.

För första gången börjar jag ifrågasätta tonåringen. Varför sade inte hon ifrån? Hon som är så jävla förbannad! Varför skrek inte hon ut till hela världen att flickan blev våldtagen ? Varför beskylla mig för feghet? Hon kunde väl själv har sagt något?!

Ett lugn sveper över mig nu. Ååå, så skönt! Nedstämdheten har passerat för denna gång!

Kram

Anna

Posted in Andlig och inre läkning, Det inre trygga rummet., Incest, Inre och andlig läkning, Kristet hyckleri, Maktlöshet och sorg, mobbning, Posttraumatisk stress syndrom, Vardagen, Vänskap och tacksamhet, Visualisering | Tagged , , , , , , , , , , | Leave a comment