Värdefull kontra värdelös.

Hejsan!

Igår var det dags att träffa min psykolog efter ett par veckors uppehåll. Vi kom in på min svåra smärtproblematik och jag berättade om förra veckans kaos, smärta, ilska och uppgivenhet. Min psykolog föreslog vattengymnastik mot mina smärtor i bäcken, ben och fötter. Men jag bröt genast ut i gråt. Bara ordet VATTENgympa triggade igång traumatiska minnen. Tårarna forsade och jag snörvlade att den typen av fysioterapi inte var aktuellt för mig p g a övergrepp. Hon tog genast fram en penna och så startade vi själva ögonrörelseterapin. Jag var helt överrrumplad för detta var inget minne jag hade planerat att ta upp. Men så är det att leva med komplex PTSD. Flashbacks kastar en tillbaka i det förflutna på en bråkdels sekund.

Varje sommar åkte vi till stranden, oftast till Ribban. Min styvfar älskade att våldta mig ute på djupt vatten. Han tvingade ut mig tills vattnet nådde min hals och började sedan tafsa på mina bröst och stoppade in fingrarna i mitt underliv. Där stod jag helt värnlös och kunde inte ta mig ur Odjurets grepp. Ännu mer bisarr blev situationen när jag dessutom med hans fingrar i mig, tvingades vinka till mamma som satt på stranden och samtidigt le och säga hej. Ibland lyckades jag på något oförklarligt sätt hindra min styvfar från att dra ut mig alltför långt ut i havet så att vattnet då endast nådde upp till min midja. Då kunde svinet inte tafsa på mina bröst men han kunde fortfarande stoppa upp sina fingrar i min vagina. Jag kände naturligtvis panik, inte bara p g a att jag blev våldtagen utan också för att Monstret utsatte mig för en otroligt svår sits där jag febrilt skulle försöka dölja för omgivningen vad som pågick. Det var ju min skuld. Min skam. Min uppgift att dölja övergreppen. Under alla dessa somrar var det aldrig någon av de andra badande barnfamiljerna som upptäckte vad som pågick. Eller så såg dem, men valde att titta bort åt andra sidan p g a bristande civilkurage. Hursomhelst var det aldrig någon som ingrep och jag ropade hej till min mamma med den ljusaste röst jag kunde frambringa.

Denna känsla av total maktlöshet bearbetade jag först medan jag följde pennans jämna pendlande. Sedan tog jag en paus och fokuserade på den skuld- & skamkänsla jag kände som liten när jag blev våldtagen. Därefter skulle jag säga till den lilla flickan att det inte var hennes fel utan Monstrets!

Medan pennan pendlade vek INTE MIN BLICK  en endaste sekund från pennan medan jag tyst sade för mig själv :

“Det var inte mitt fel. Det var det jävla asets fel!”

“Det var inte mitt fel. Det var det jävla monstrets fel!”

“Det var INTE mitt fel!! DET VAR DET JÄVLA ÄCKLETS FEL!!!”

Min hulkande gråt övergick till tysta snyftningar. Sedan infann sig ett inre lugn.

Även om jag rent intellektuellt kan förstå att skammen inte var min så kan kroppen ändå känna skuldkänslor som cellminnen. Men nu kändes det som att jag lade skulden där den höll hemma. Eller håller hemma. Presens. Hos min styvfar!

Efter ögonrörelseterapi sessionen samtalade vi om min familjesituation och de beslut jag fattat. Samma dag stötte jag på 6 olika vänner vid olika tidpunkter och platser. Både vänner som vet vad som hänt och vänner som inte vet. Det magiska var att alla sex överöste mig med kärlek, komplimanger och uppmuntran. Kändes som om änglarna sände mig en KÄRLEKSBOMB som jag såväl behövde. Glad i hågen över all tacksamhet av den stora kärleken som mötte mig, tog jag bussen från Psykiatriska kliniken till min goda vän Helene, och hennes stöd och förståelse hjälpte mig mycket i min sorg. Goda vänner är en ovärderlig gåva!! Så många vänner har jag aldrig stött på eller hört av inom loppet av några timmar. Så visst var det någon däruppe som hade ett finger med i spelet.

Nu mår jag bättre. Tar en dag i taget. Och bara njuter av tacksamhet över all kärlek som strålar emot mig. Från att ha känt mig mig totalt värdelös och oälskad av bonusfamiljen, känner jag mig nu värdefull och väldigt älskad av min dotter, våra katter och alla mina älskade vänner! Min själsfamilj. Jag vet att min särbo älskar mig. Hoppas famijerådgivningen kommer vara givande för oss båda! Min älskade autistiska dotter kom in till mitt sovrum med katten Tigger i famnen, hon hade googlat att klappa en katt och höra kattens spinnande lindrar stress och smärta. Man blir lugnare. Tack för världens bästa och mest omtänksamma dotter man kan föreställa sig! 

Natti natti

Kram

Sabina

Advertisements
Posted in Änglarna hjälper, Ögonrörelseterapi, Bonusfamilj, Incest, Maktlöshet och sorg, Posttraumatisk stress syndrom, PTSD, Utmattninssyndrom, Vänskap och tacksamhet | Tagged , , , , , , , , , , | Leave a comment

Idag mår jag bra.

Hej!

Idag vaknade jag upp till en härlig morgon. Kände bara glädje. Efter meditationen tog jag en kopp Chai te med havremjölk och svensk honung. Tänk att det kan finnas sådana här ljuvliga morgnar. Ögonrörelseterapin gick jättebra i måndags. Jag valde att bearbeta minnet med våldtäkten som skedde under ett telefonsamtal. Från att ha haft en stark tia på ångest skalan gick jag nu ner till en femma. Självklart fortfarande ett obehagligt minne men kroppen reagerade inte lika starkt som tidigare. Däremot fick jag ont i nacken för jag spände mig så, och jag gäspade stup i taget. Trots spänningarna i nacken och att benen darrade under Ögonrörelseterapin var det inte ens i närheten av hur det annars har varit. Inga tårar. Kändes som att minnet var lite avlägset från mig. Det finns en spärr som jag inte lyckas tränga mig förbi riktigt och det är ok. Det är svårt att nå mina innersta känslor och kroppsminnen under EMDR sessionerna men trots detta gör jag stora framsteg och mår betydligt bättre.

I natt drömde jag en märklig dröm, bland annat så serverade min styvfar mig en tallrik soppa och visade mig hänsyn med tanke på min vegetariska kost. Skumt!

I julas tittade jag in på hans FB-sida och hans inlägg den 24 december hade en rosa skimrande bakgrund med massa hjärtan i mörkare rosa nyans med en kvinna sittandes i lotus ställning och de sju största chakrana utplacerade och ordet LOVE i stora rosa bokstäver samt julhälsning. Gud vad han tar i för att verka vara en helylle gubbe i 70-års åldern. Man skulle kunna ha trott att det var en tonårsflicka som hade skapat det inlägget. Ingen av hans följare skulle kunna drömma om att han är en sadistisk pedofil. Han verkar ha flyttat tillbaka till sitt hemland men har ändå kvar sin lägenhet vid Möllan i Malmö. Han vill ju såklart inte mista den svenska pensionen. Undrar om han hyr ut sin lägenhet i andra hand? Och får bostadsbidrag samt tjänar pengar på sin bok och konserter i hemlandet. Det går ingen nöd på honom direkt. Först blev jag förbannad men sedan bestämde jag mig för att inte hetsa upp mig för mycket över att han utnyttjar det svenska välfärdssamhället trots att han avskyr allt som har med Sverige att göra. Jag har inte varit inne på hans FB sida sedan dess och känner inget behov av att göra det heller.

Jag har skrivit klart det mesta på min bok. Fem år har det tagit. Nu återstår det stora arbetet med att redigera texten. Det tar sin tid eftersom jag inte kan skriva och redigera mer än några minuter innan jag blir yr och får nacksmärtor och tvingas avbryta skrivandet. Men det gör inget. Det får ta sin lilla tid.

Ha en underbar torsdag!

Kram

Sabina

Posted in Ögonrörelseterapi, Posttraumatisk stress syndrom, PTSD, Vardagen, Whiplash | Tagged , , , , , | Leave a comment

En ny identitet tar tid att skapa och vänja sig vid.

Hejsan!

Hoppas ni alla har haft en härlig jul- och nyårshelg! Båda helgerna firade jag ensam med min dotter. Och tro det eller ej, men jag njöt! Njöt av att bara få vara och umgås med min älskade unge och våra katter, känna deras villkorslösa kärlek och se deras glädje över att jag är deras mamma. Redan vid sjutiden på nyårsafton skålade vi in det nya året eftersom dottern somnar tidigt. Resten av kvällen tillbringade jag med att titta på tv-serier och dricka ett par glas alkoholfri Chapell Hill. När tolvslaget slog och välkomnade det nya året kände jag inget behov av att titta ut genom sovrumsfönstret för att beundra fyrverkerierna som jag annars alltid brukar göra. Inte heller kände jag någon upprymdhet och förväntan inför det nya året utan istället hade jag en inre vetskap om att det nya året 2018 kommer vara MITT ÅR. En självklar förvissning om att jag kommer nå ytterligare mål i mitt självförverkligande. Ingen upprymdhet där man hoppar och studsar av förtjusning utan mer en inre trygghet….och så slog klockan 00.01. Det nya året var här. Och jag fortsatte nöjt med att titta vidare på The Office där jag låg i sängen och förnöjsamt läppjade på de sista klunkarna av Chapell Hill. I ett sådant här tillstånd har jag aldrig mött nyåret. Antingen har jag fnissat av förväntan inför det nya årets blanka sidor eller känt fasa och ångest inför det nya året p g a kommande rättegångar, planerande utredningar eller inbokade operationer osv. Men inte detta nyår. Jag var totalt trygg med vetskapen om att detta nya år kommer bjuda mig på både smärta och glädje. Imorgon kommer jag förhoppningsvis få träffa min älskade mormor men i vilket tillstånd vet jag inte. Jag är förberedd på det värsta, nämligen att hon inte kommer känna igen mig alls. Hon har en långt framskriden demens. Det är en sorg som är tung att bära även om min mormor har fått leva ett långt liv. Jag beundrar henne mycket. Väldigt mycket. Så pass att jag vill skriva en bok om henne, om hennes liv och utge hennes dikter. Hon har skrivit mellan 400-600 dikter, kommer inte ihåg så noga. Det faktum att min mormor har mött världen och en omgivning omedveten om hennes svåra autism med allt vad det innebär gör henne till min hjälte. Jag ser mig själv och min dotter i henne. Vi har ärvt vår kreativitet efter mormor. Dottern min skrev dikter redan i lågstadiet. Rader fyllda av universums djupa insikter. Det var inte bara jag utan alla som läste dikterna förundrades över hennes förmåga att uttrycka sådan visdom vid såpass låg ålder. Autism för mig betyder en medvetenhet om universum som andra saknar eller som de först vid ålderns höst upptäcker. Jag har mött så många underbara personer som har Autismspektrumtillstånd och därmed också har fantastiska gåvor att erbjuda oss andra. Titta på SVT senaste underbara serie av Lars Lerin där han får se sina lärlingars härliga personligheter komma i uttryck i konsten. Vilken välsignelse för denna värld att dessa själar föddes och kom hit för att undervisa oss om kärlek.

Jag tänker på alla mobbare, både inom familjer, och på skolor och arbetsplatser. De som aldrig inser att de faktiskt mobbar och som aldrig skulle kunna komma på tanken att själva be om ursäkt. Det är många jag har förlåtit fastän dessa individer inte velat tillstå sina egna tillkortakommanden. Det är en enorm styrka att förlåta någon som inte själv vill be om förlåtelse för sina hemska handlingar. Jag är inte långsint men även jag måste sätta gränser. Det räcker nu. Jag vill inte fortsätta leva såhär i en giftig miljö. De människor som hatar, föraktar, förringar eller ignorerar mig ingår inte längre i min familj. Jag gör helt enkelt “slut på vår relation”. Det är ok att ta farväl av folk som bara önskar mig ont. Jag är trött på manipulativa människor. Inom kort ska jag göra någon form av ceremoni av mitt avsked från dessa personer. Skriva ett brev och en lista på familjemedlemmarna och antingen bränna upp pappret eller begrava det utomhus. Mitt fokus nu är alla de underbara individer som jag är lyckligt lottad över att ha i mitt liv. Deras kärlek är äkta. De är min själsfamilj.

I helgen såg jag en tysk dokumentär som kan ses på Youtube som fick mig att vakna upp och inse vikten av att jag måste börja ta ansvar för min egen hälsa. Om ni kan tyska så titta gärna på Water – Die geheime Macht des Wassers (kompletter film) Polyband TV. 1 timme och 21 minuter lång dokumentär där vetenskapsmän och forskare oberoende av varandra på olika kontinenter har kommit fram till likadana forskningsresultat. Häpnadsväckande resultat där de kunnat visa att vattenmolekyler bildar vackra mönster likt snöflingor när man sagt/känt ett positivt ord till vattnet. Vidare om vattnet fått ett negativt ord tilldelat sig så har vattenmolekylerna bildat fula och oregelbundna motiv. Men det värsta vattnet kunde utsättas för var ignorans. Då transformerades vattenmolekylerna till en mörk sörja. DÅ insåg jag varför folks ignorans har påverkat mig så outhärdligt mycket i mitt liv. Vi består ju av 70-90 procent vatten. Tänk vad som händer i våra kroppar när vi blir utstötta. I mitt fall började det redan under min tonårstid då jag blev utstött av den kristna församlingen för att de ansåg mig vara oandlig, mobbad i skolan, utstött av familjen när jag bröt mig loss från den strikt konservativa kristna miljön, mobbad i klassen på Folkhögskolan, av grannar, familjemedlemmar och personer ur bonusfamiljen, men värst var ändå mobbarna bestående av både barn och deras föräldrar i min dotters klass under hela lågstadietiden. Det var ett intensivt giftmoln av svart energi som riktades mot mig och min dotter. Tack och lov vet jag nu vilka verktyg jag ska använda mig av för att skydda våra energier, sinnen och kroppar. Och jag har funnit min familj som består av kärleksfulla själar som älskar mig för den jag är. De som känner mig vet att jag är 100 procent kärlek. Det som triggar igång mig är alla tänkbara former av orättvisor och just denna frustration har försatt mig i konflikt med andra som inte alls ser på situationen från samma synvinkel. Mitt “problem” är att jag är fullkomligen ärlig och det kan inte alla hantera. Men hellre ärlighet än falskhet. Hellre bli arg och tala ut med varandra än att vara långsint och konflikträdd. Jag har också varit konflikträdd när jag var yngre. Överkörd och tillplattad som jag var tog det mig många år innan jag vågade knysta ett litet pip om att jag hade en annan åsikt än omgivningen. Nu kan ingen stoppa mig! Jag är ärlig med vad jag känner och tycker. Och håller på att lära mig att förmedla mina åsikter på ett mer balanserat sätt. Nu när jag blir upprörd av orättvisor vilket är de värsta triggers jag kan utsättas för, så jobbar jag på att inte låta denna ilska välla ut över någon annan utan bearbetar känslorna av sorg och smärta och ilska på egen hand här hemma. Det hjälper att låta tårarna forsa fram och på så vis bearbeta känslorna. Gråt är helande. Sedan brukar det kännas bättre och jag kan då lättare meditera, skriva, sjunga med i olika mantra, se på komedier och känna att jag lyckas byta fokus. Det gäller att hålla en balans mellan att titta på dokumentärer om folks lidanden världen utöver och att höja min egen energinivå.

Enligt min psykolog och kurator skall jag tydligen ha kommit väldigt långt i min läkningsprocess fastän jag själv inte kan se det lika tydligt som dem. Jag har inte längre några mardrömmar om min styvfar, jag lyckas ringa viktiga samtal till läkare  och jag känner mer livsglädje. Men detta tillstånd av att må bra, är nytt för mig. Det skrämmer mig för jag har mått så otroligt dåligt under många år. Vem är jag utan mitt bagage? Min identitet är så starkt sammankopplad med att ha varit ett incestoffer. Inte för att jag är ett offer nu längre men min styvfar har i över 30 år varit som en sammanflätad beståndsdel i min vardag. Och nu är han inte det längre. Inom kort kommer jag förlora diagnosen Komplex PTSD. En stor del av min identitet. Det är väldigt skrämmande för mig att möta en ny tillvaro som istället för smärta består av inre frid och framgångar. Både min psykolog och kurator säger att min kommande bok kommer bli en stor succé. De tror på mig! Liksom många andra fantastiska personer i min närhet. Jag är fri. På riktigt. Och det är väldigt läskigt. Man kan likna processen med ett par som varit gifta i många år men som bryter upp efter 25 års äktenskap. Vem är man då? Det tar tid att finna sig själv igen eller att skapa sig en ny identitet oavsett vad som är orsaken till denna smärtsamma växtvärk. Jag har en tendens att snöa in mig på dokumentärer som tar upp teman om alla möjliga orättvisor som både människor och djur utsätts för. Jag känner en närhet, en gemenskap till dem. Ett band. Även om det kan vara jobbiga ämnen så känner jag en trygghet för jag förstår dem. Min kurator sade igår att jag inte alls är självdestruktiv som väljer att titta på dessa dokumentärer för de programmen innebär lite vila för mig, en trygghet för att sedan våga ge mig ut igen till min nya verklighet. Att må bra är ett normaltillstånd säger både min psykolog och kurator. För mig är det precis tvärtom. Och så har det varit ända sedan barndomen. Trots det obehagliga i att möta en ny värld av ljus, vill jag inget annat än att bli helt läkt. Och det innebär att må bra och ha energi över till självförverkligande. Tänk vilken energi PTSD har dränerat mig på under större delen av mitt liv. Alla dessa stunder då jag återupplevt övergreppen utlösta på en bråkdels sekund av små ting som en smak, ett ljud, en vidöppen dörr, fotsteg, en blick mm. Ett rent helvete har det varit. Jag kan inte fatta att det snart är över. Mitt liv börjar vid 46 års ålder. Nu möter jag världen som andra gör redan i 20-års åldern. Jag har förlorat mer än 36 år av mitt liv men vunnit många djupa insikter. Jag känner en tacksamhet över allt jag har lärt mig längs livets stig. Mina livserfarenheter kommer hjälpa många andra som befinner sig i samma sits som jag själv har befunnit mig i. Det tar tid att växa, att lära känna sig själv och finna sin plats här i världen. Jag befinner mig i den fasen nu. Visserligen 26 år senare än för övriga människor men man väntar ju aldrig för länge på något gott sägs det ju.

I dokumentären om vattnet och hur vattenmolekylerna påverkas av vilka ord eller känslor man känner när man dricker vattnet, eller bevattnar växter och grödor, visade forskarna resultat på vackra regelbundna mönster som vattenmolekyler bildar efter en kristen -, en buddhistisk – och muslimsk bön. Alla tre bönerna eller välsignelserna eller mantra transformerade likadana häpnadsväckande mönster. Vetenskapsmännen har kommit fram till att det inte spelar någon roll vilken religion eller trosuppfattning man bekänner sig till, eller vilka böner eller mantran man använder sig av eller om man är ateist eller agnostiker. Det är inte det, det handlar om, utan om KÄNSLAN av tacksamhet, kärlek, tillit och glädje. I flera tester visades det om och om igen att specifikt två ord skapade de mest vackra snöflingo-mönster och det är orden TACK och KÄRLEK.  Forskarna sade att därför bör man aldrig äta eller dricka i ett upprört tillstånd. Och genast tänkte jag på alla gånger jag har hetsätit för att döva mina känslor av ilska, sorg och smärta. Man behöver inte vara någon vetenskapsman för att förstå hur skadligt det är för våra kroppar när man klunkar i sig en dryck i ett ilsket tillstånd. Denna dokumentär gav mig de svar jag behövde för att ta mig i kragen och ta ansvar för min hälsa. För det första insåg jag på riktigt hur vi alla är ETT, en Etthet som tidigare bara har förefallit mig vara lite New Age-flummigt men när nu vetenskapsmännen har bevisat det kan jag inget annat göra än att ta till mig deras forskningsresultat. Det finns goda troende i alla religioner och deras olika böner är helande. Det som jag däremot är emot är när troende påstår sig äga sanningen oavsett om de tillhör EFS, eller andra frikyrkor och kristna samfund, eller är muslimer, judar, hinduer osv. Att vara så högmodig att påstå att ens egen religion är den enda sanna innebär ju per automatik att man dissar alla andras religioner. Detta högmod är jag allergisk emot. Det finns även många förbud och fördomar inom många religioner såsom att man anser att homosexualitet och abort är en synd eller andra kvinnoförtryckande regler som bara är skapade av maktgiriga gamla gubbar. Alla dessa lagar och reglar kommer inte från Universum. En kärleksfull gud skulle aldrig skrämma och hota, nä det är bara människors påhitt. Däremot tror jag att vi alla som är troende tillber en och samma högre makt oavsett om man vill kalla den guden för Allah, Jahvé, Jehova eller HERREN osv. Jag är mer ödmjuk och påstår inte att jag äger sanningen som många kristna gör när de desperat försöker omvända icke-troende på sina missionärsuppdrag. Istället säger jag att jag TROR, inte att jag vet eller att jag äger sanningen. Alla har sin egen sanning. Och ingen har rätt eller fel. Men det är fel att klappa sig själv på axeln och nedlåtande påstå att man tillhör den enda sanna religionen på jorden. Där har många troende långt kvar på sin läroprocess. Hur som helst så insåg jag att vi alla är ETT tack vare denna högst vetenskapliga dokumentär. Forskare vill ju alltid kunna bevisa och mäta allting, och nu har de gjort fantastiska upptäckter som visar vikten av tankens kraft och hur viktigt det är att vi faktiskt tackar för maten och drycken vi förtär. Jag är golvad av denna information. Tänk alla årtusenden som folk har bett en bön av tacksamhet innan måltiden. Som barn tyckte jag att dessa böner var väldigt långtråkiga, särskilt när den ena efter den andra ville briljera med sina utläggningar i bönen så att magen knorrade alltmer och maten hann kallna. Jag ber inte alls på det viset utan säger bara TACK tyst inom mig själv av djup tacksamhet och kärlek över att få äta mig mätt och få dricka friskt vatten. Inte alla förunnat. Något som vi i västvärlden kanske tar för givet, att kunna gå till sängs med en mätt mage.

Bredvid min säng på nattduksbordet ligger min “hälsobibel” dvs Sanna Edhins nya upplaga av Den självläkande människan. Den boken är som ett uppslagsverk, och jag har antecknat här och var på sidorna. All denna kunskap som serveras mig hjälper mig nu när jag tar mina vacklande steg mot en bättre hälsa. Varje dag antecknar jag all nyttig kost jag äter, och vilka roliga saker jag gör för själen, för VARJE dag ska jag skratta!! Antingen kan det vara Solsidan, Mia och Klara, eller Lars Lerins underbara nya serie på SVT eller att umgås med mina nära vänner. Naturligtvis skänker min dotter och våra katter mig mycket glädje på daglig basis också. På lördag har jag en date med min särbo. Vi ska gå på bio och äta ute. Det är mycket jag har i min vardag att vara tacksam över. Denna vecka har jag varje dag skrattat, även gråtit men mest skrattat. Och det är ju bara för underbart, eller hur!

Vi skapar vår egen ohälsa eller hälsa! Det är jag ett levande bevis på. Jag har med min självdestruktiva ätstörning skadat min kropp på flera plan. Länge har jag ignorerat kroppens ihärdiga signaler men nu går det inte längre att stoppa ner huvudet i sanden. Den 23 januari har jag fått en läkartid. Jag hoppas att symtomen försvinner och att det inte är försent för att vända på skutan. Min psykolog säger att maten är den egentliga medicinen. Det har jag hört ofta men inte tagit på allvar. Nu vet jag av egen erfarenhet vad näringsbrister kan leda till. Man ska inte slå på sig själv för sina misstag. Vi är alla människor och gör fel. Det viktigaste är att bli medveten om det och ändra på sina dåliga vanor. Jag vill leva länge. Lääääänge.

Jag önskar er alla en underbar dag! Ta hand om er själva och era kroppar!

Kram

Sabina

Posted in Andlig och inre läkning, Autismspektrumtillstånd, Ätstörningar, Bön., BED - Hetsätning/överätning, Demens - att vara anhörig, Förlåtelse, Incest, Inre och andlig läkning, Kristet hyckleri, Mobbning, NPF, Posttraumatisk stress syndrom, PTSD, Tro och tillit, Vänskap och tacksamhet, Visualisering | Tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Leave a comment

God jul kära vänner!

Hej denna vackra vinterdag!

I morse tog jag bussen istället för cykeln till Psykiatrin. Undviker att cykla när det är så halt ute. Det var länge sedan jag åkte buss och det har skett några förändringar i färdplanen som jag inte var medveten om. Steg av vid stationen för att byta buss men insåg för sent att jag skulle ha suttit kvar på ettan för nu kör den visst hela vägen till sjukhuset. Tidigare var det tvåan som gjorde det. Lite typiskt men det var någon mening med det också, för nu fick jag en härlig promenad längs ån och lyssnade till Deva Premal i mina hörlurar. Mötte knappt några människor och sjöng därför med i sången Lokah Samasta. Vilken befrielse och glädje!! Jag riktigt njöt av hela upplevelsen, den kalla vinterluften, den vackra naturen, de upplysta julpyntade fönsterna, musiken och min sång. Kunde inte ha blivit bättre! Glad i hågen steg jag in på kliniken med julklappen till min psykolog i tygpåsen. Det blev ett jättefint samtal där vi gick igenom hela min läkningsprocess och de fantastiska framsteg jag har gjort. För säkerhets skull för att jag ska känna mig 100 procent säker på att jag är läkt från PTSD ska vi träffas efter nyår och gå igenom några minnen med Ögonrörelseterapin. EMDR är en otroligt läkande metod som får traumatiska minnen att lagras i en annan del av hjärnan. Istället för att återuppleva de traumatiska övergreppen om och om igen, kommer de nu bara finnas kvar som jobbiga minnen från det förflutna men de kommer inte att styra mig och min vardag. Jag kan själv välja om jag vill gå in i dem och det är den stora skillnaden. Minnena klampar inte längre in i min vardag som de behagar. Det är många faktorer som gjort mig fri från PTSD, dels är en stor del tack vare själva Ögonrörelseterapin naturligtvis, men även mitt eget terapiarbete, att våga möta min ångest och rädsla, att meditera och utöva mindfulness på daglig basis och till sist att jag gick in på min styvfars FB sida och fick en bild av honom. Tidigare var det som ett otydligt grått spöke jag slogs emot men nu fick jag ett tydligt ansikte på honom. Den gråa suddiga spöklika gestalten förvandlades till en människa 2017. Först kändes det jätte konstigt för den bilden min styvfar målar upp av sig själv att vara, Gandhi och Nelson Mandela i en och samma person, är inte samma person som våldtog mig under mer än 10 år. Så i början var det svårt att förena dessa två helt skilda bilder av Monstret. Sedan blev jag skitarg över hans framgångar, och det blev ännu jobbigare när jag upptäckte att han hade skrivit en bok med titeln “Stulna barn/Stulen barndom”. Men nu känns det helt annorlunda. På onsdag den 20:e december ska han uppträda i tv i hans hemland. Min styvfar har gjort comeback med buller och bång. Och det är ok för mig! Det är verkligen ok för min del att Pedofilen röner framgångar som musiker och författare, även om boken är fylld av lögner. Hela hans liv är en enda stor lögn. Jag inser att jag inte behöver bry mig om hans förehavanden. Han får leva sitt liv och jag kan unna honom framgångar de sista åren han har kvar här på jorden. För jag vet nämligen att min bok kommer bli minst lika framgångsrik och slå ner som en bomb när den publiceras nästa år. Jag kommer inte nämna min styvfar vid namn i självbiografin men mina vänner vet vem han är och om Monstret skulle få nys om min bok så VET även HAN att det är en sann livskildring. Jag känner inget hämndbegär. Han får leva sitt liv, och jag lever mitt.

Under veckan som gått har jag fått bekräftat vad jag redan förstod för några år sedan, att mormor har demens. Jag är väldigt ledsen även om jag vet att mormor har levt ett långt liv. Det tar ändå inte bort sorgen att förlora någon man älskar. Senaste gången vi träffades gav jag henne en lång varm kram och pussade henne på kinden. Hennes hud var så len och doftade rosor. “Jag älskar dig mormor” sade jag och hon svarade “Och jag älskar dig min älskade Bina”. Jag kommer aldrig höra henne säga de orden igen. Det gör väldigt ont, att förlora en familjemedlem som fortfarande är vid liv. Mormor känner kanske inte igen mig nästa gång vi ses. Hon känner inte igen sin egen dotter nämligen. Älskade mormor, jag är så ledsen över att du fått denna grymma sjukdom. Igår pratade jag med min yngsta dotter och särbo om mormor och om demens. Det är naturligtvis hundra gånger värre om det är en ung person i 35-års åldern som insjuknar i demens som mina bonusbarns mamma gjorde. Det går inte ens att jämföra. En mamma ska inte dö mitt i livet. Trots detta faktum att mormor fått leva ett långt liv, gör det ändå ont. Kanske för att jag ser min egen dotter och mig själv i henne. Mormor har haft ett svårt liv, blev våldtagen vid fem-års ålder och fick en könssjukdom av pedofilen, hamnade på sjukhus för behandling under en lång tid, har alltid blivit missförstådd och bortvald. Mormor har ett hjärta av guld. Men ändå anser nästan hela släkten att mormor är knäpp, tokig, märklig och detta innan hon blev dement. Jag älskar denna själ så otroligt mycket.

Jag älskar dig, Mormor!

Snart är det jul och denna julafton ska jag och min dotter fira ensamma här hemma med våra två katter. Först hade jag ångest, sedan sorg och nu lättnad över detta beslut. Min dotter och jag ska bara vara utan några som helst krav. Ingen julmat. Inget julgodis. Inga julklappar, förutom några till katterna. Vi ska titta på Jul Kalle Anka och Sound of Music. Det kommer bli så himla mysigt. På Juldagen hälsar jag på min särbo och vår yngsta dotter. Det ska bli roligt. Älskar min familj.

Jag önskar er nu en fortsatt fin vecka och God Jul!

Kram

Sabina

Posted in Andlig och inre läkning, Ögonrörelseterapi, Bonusfamilj, Demens - att vara anhörig, Incest, Posttraumatisk stress syndrom, PTSD, Vardagen | Tagged , , , , , , , , | Leave a comment

I natt drömde jag om min styvfar men det var ingen mardröm.

Godmorgon!

Jag vaknar med ett ryck och har en stark känsla av att ha pratat med min styvfar. Tittar mig omkring. Det var en dröm: “Vi träffades på en av Möllevångens alla pubar. Vi träffades som jämlika, dvs som två vuxna. Inget offer, ingen förövare. Ingen rädsla och ingen önskan att våldta. Jag frågade min styvfar om boken han skrivit med titeln “Stulna barn” om den handlar om hans två barn, mina yngsta syskon som han efter avtjänat fängelsestraff blev förbjuden att träffa för att skydda dem från att utsättas för incest. Han svarade kort: “Ja, boken handlar b l a om det.”  Det uppstod en kort stund av tystnad precis som vi funderade på var sitt håll, sedan berättade jag om min bok som ska publiceras nästa år, jag var både ärlig och detaljrik i min beskrivning av boken. Min styvfar tittade på mig och sade att han förstod att jag en dag skulle skriva en sådan bok. Han protesterade inte mot att jag går ut i världen och berättar sanningen. Inga hot. Bara en nick som en bekräftelse på att vi båda är vuxna individer med olika livsuppgifter. Sedan ett odramatiskt farväl. Monstret går ut ur lokalen och kvar står jag och fattar knappt vad som just inträffat. Pubägaren kommer fram till mig och visar mig sitt stöd.  Jag blir omsluten av andra gäster inne på krogen, främst unga vuxna som beundrar mitt mod och hyllar mitt bokprojekt. Inga verbala attacker på min styvfar utan fokus ligger på min kommande bok. Jag känner mig stark, orädd, vuxen och fri! Kan knappt fatta att jag har skakat hand med pedofilen och berättat om min bok med en lugn och stabil röst. Men det gjorde jag. ”

Vilken dröm!!! Jag känner mig trygg och lugn i förvissning om att allt kommer gå bra när min bok utges nästa år.

Ha en fin dag!

Kram

Sabina

Posted in Andlig och inre läkning, Inre och andlig läkning, Tro och tillit, Visualisering | Tagged , , , , , , , , , | Leave a comment

Nu är det inte långt kvar tills jag är befriad från diagnosen PTSD.

Hejsan!

Förra måndagen gick det väldigt bra med Ögonrörelseterapin. Jag valde mellan tre minnen som har varit väldigt traumatiserande under alla dessa år och därmed också påverkat mig såpass att det är ett handikapp som begränsar mig i vardagen. De tre övergreppen jag valde mellan var den första våldtäkten där grannarna valde att inte ingripa, hallen där Monstret bar iväg mig skrattandes till sovrummet och våldtäkten under det pågående telefonsamtalet. Jag valde den sistnämnda scenen. Än i dag har jag väldigt svårt med att ringa samtal och ännu värre är det med att svara i telefonen när någon ringer. Det händer sällan kan jag erkänna. Jag fick uppskatta ångesten på en skala från 0-10 hur jag upplevde intensiteten av obehag när telefonen ringer.”En stark tia!!” svarade jag. Sedan fick jag koncentrera mig på det minnet och känna hur det kändes i kroppen medan jag följde pennans pendlande från höger till vänster och tillbaka. Halsen och överkroppen spände sig. Tårarna började titta fram och jag fick svårt att andas. Vi gjorde en paus. Sedan upprepades övningen ett antal gånger där jag fick uppskatta skalan av ångesten. Även om jag inte kände en stark ångest så var minnet väldigt obehagligt. Med tiden upplevde jag inte det lika jobbigt. Jag fick fokusera på nuet. Och sessionen avslutades med mitt inre rum och medan jag följde pennans pendling såg jag framför mig alpernas bergstoppar, de gröna dalarna, kände den friska höstluften, såg mig själv sitta på en veranda med en filt om benen och hörde kornas bjällror. Jag njöt!! Det blev en fin avslutning på dagens EMDR session och jag log för mig själv när jag lämnade kliniken. Kände att nu är det jag som har kontrollen över pedofilen.

Igår träffade jag min psykolog igen. Vi gjorde inga EMDR övningar eftersom jag behövde få prata istället. Det visade sig till min glada överraskning att jag har allt färre tecken på PTSD. Jag undrade om det beror på att jag nu bor ensam och inte utsätts för lika många triggers som när jag bodde i storbarnsfamiljen. Då var det ett rent helvete jag genomled dygnet runt med intensiv skräck, som varken sambon eller barnen var medvetna om. Jag gick in i mina uppoffrande roller som mamma och sambo. Detta är en förmåga jag har från barndomen förklarade min psykolog för mig. Om man har PTSD är man otroligt bra på att stänga av sina innersta känslor och behov och dissociera sig. Vilket jag gjorde dagligen på den tiden. Mina behov kom i sist hand. Förmågan till att nästintill utplåna sig själv för att finnas till för andra. Den perioden var lika traumatisk som min barndom. Vi pratade igår om de åren och min underbara psykolog mindes hur jag mådde på den tiden. Ångesten var extrem då. All stress försämrade min hälsa drastiskt på flera olika plan. Idag har jag ett helt annat inre lugn. Har inga mardrömmar. Känner livsglädje. Börjat umgås med goda vänner och känner mig älskad och uppskattad. Min psykolog tror inte att mina otroliga framsteg endast beror på att att själva boendeformen har förändrats utan också på att stressnivån i min vardag har sjunkit och att jag har kommit en bra bit på min läkningsprocess. Det beror alltså inte bara på att jag är ensamstående utan jag verkligen på riktigt har läkts från flera trauman. Jag var lite skeptisk och sade att jag inte lyssnar på klassisk musik i mina hörlurar när jag ska sova för det har på bråkdelen av en sekund alltid triggat igång en djävulsk ångest och skräck. Då fick jag svaret att jag behöver ju inte höra på klassisk musik i hörlurar på kvällen. Det är sant. Men samtidigt vill jag nog ändå testa att göra det ikväll bara för att se vilken reaktion det eventuellt kan trigga igång. Om jag inte blir rädd har jag verkligen kommit långt. Medvetet väljer jag bort musik som jag förknippar med tonårstiden. Och det är väl ok antar jag. Jag ska inte se det som ett nederlag utan att jag har utvecklats och har en annan musiksmak idag. Deva premal är rena healingen för mig. Jag vet att min morgonmeditation till deras musik och mantran är den bästa starten för mig. Mindfulness och meditation och bön hjälper mig. Under bönen visualiserar jag mig själv som en framgångsrik författare och föreläsare. Änglarna har verkligen läkt mig! Min tillit till deras kärlek och stöd gör mig levande. Dessutom går det väldigt bra med min bok som jag håller på att skriva som handlar om min läkningsprocess. I februari nästa år ska jag få träffa en författare och föreläsare och dennes fru. De brinner för att hjälpa utsatta barn. Ska bli riktigt roligt att få möta dem. Jag har nu ett bokförlag och boken kommer ges ut 2018. Det blir MITT ÅR!!! Nu är det min tid att glänsa och må bra.

Trots alla dessa glädjande framsteg upplever jag ändå en ångest när det gäller vardagliga göromål och tror fortfarande att det inte beror på PTSD utan på NPF. Kanske jag kommer ta tag i det framöver och få en AST-utredning. Det låter mer troligt för mig att mina svårigheter idag beror mer på en autismdiagnos än PTSD. För varför har jag dessa “problem” när jag nu mår bra? Om jag blir utredd och får en diagnos kan jag i alla fall berätta för omgivningen varför jag är som jag är och inte längre behöva känna ett tvång att jag måste förändras och bli duktigare. Istället kan jag visa mig själv omtanke och lära mig hushålla med min energi. Det kan jag i och för sig redan nu göra utan att jag har en autism diagnos på pappret.

Hur som helst så mår jag väldigt bra och lägger fokus på min bok och min passion med andlig vägledning. I helgen var jag och min älskade bror Ted på en jul-rawfood-buffé och träffade underbara människor. Detta härliga gäng av kreativa, konstnärliga, musikaliska och andliga kvinnor har blivit som min storfamilj. En själsfamilj. Vi har himla roligt ihop och samtalen är alltid intressanta. Jag fick två förfrågningar om änglakortläggningar som jag ser fram emot att få göra. Min tacksamhet är stor.

Ha en strålande dag!

Kram

Sabina

Posted in Andlig och inre läkning, Attraktionslagen, Autismspektrumtillstånd, Änglarna hjälper, Ögonrörelseterapi, Bön., Det inre trygga rummet., Dissociation, Incest, Inre och andlig läkning, Musikterapi, NPF, Personlig, andlig och medial utveckling., Posttraumatisk stress syndrom, PTSD, Tro och tillit, Vardagen, Vänskap och tacksamhet, Visualisering | Tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Leave a comment

Två fina dagar trots utmattning.

Godmorgon!

De senaste två dagarna har jag verkligen njutit av min vardag, känt en enorm tacksamhet över att ha ett sådant ombonat och fint hem som jag har, spelat mycket Deva Premal och sjungit och nynnat med i deras mantran. Varit väldigt närvarande i nuet. Skrattat åt mina busiga katters upptåg. Känt den intensiva kärleken till min dotter och familj och vänner. Tack och lov att det finns sådana dagar! Då och då klingar lyckoruset av och det förflutna gör sig påmint eftersom jag inte kan låta bli att följa med i massmedias # MeToo rapporteringar. Jag borde sluta läsa Aftonbladet och Expressen. Har dock slutat läsa The Mirror , vilket i sig är ett framsteg. Häromkvällen blev jag så upprörd över alla grymheter både människor och djur utsätts för. Det triggade igång PTSD:n naturligtvis. Det är oftast om kvällarna när jag är som mest rastlös och inte klarar av att bara fokusera på ett enda tv-program eller en film utan att samtidigt lusläsa media på nätet. Även FB. Detta är en stor stressfaktor. Ikväll ska jag försöka undvika det. Men ack så svårt det är att bryta dåliga vanor. Hursomhelst apropå mina två senaste dagar har jag bara varit hemma p g a en överväldigande utmattning och stundtals ångest men trots detta har jag njutit av mitt liv och det måste ju ändå klassas som ett stort framsteg. Bara för några veckor sedan kunde jag inte lyssna på musik och nu gör jag det dagligen. Dock inte klassisk musik då den typen av musik triggar igång väldigt många känslor inom mig. Det är lite sorgligt,  jag hoppas komma över detta en vacker dag för jag älskar verkligen klassisk musik. Men kanske är det också en utveckling i min musiksmak som gör att jag dras alltmer till andlig musikkonst såsom Deva Premal.

I alla fall är det underbart att få ha sådana där dagar då man bara njuter av att få leva. Fixa och dona i hemmet och dricka en kopp te. Småsaker för de flesta men för mig med PTSD är detta jättestort!! Saker som en lukt eller en sång kan trigga igång PTSD. En dag köpte jag en bulle utan att vid köpet ha upptäckt att den innehöll spiskummin. När jag väl var hemma igen och tog den första tuggan triggade det igång ett jättestarkt obehag och jag spottade genast ut brödbiten. Min styvfar bakade nämligen alltid bröd med spiskummin.

PTSD är inget att skämmas över. Jag är inte svag som en fd vän för flera år sedan ansåg mig vara. Man är inte svag om man överlevt tio års sexterror. Psykologen på Incest-centret jag gick på i 20-års åldern sade att det jag och de andra i gruppterapin hade varit med om kunde jämföras med den terror nazisterna utsatte fångarna för i koncentrationslägren under Andra Världskriget. Jag vet inte om jag kan hålla med om den jämförelsen men forskarna har sett att det trauma och stresspåslag hos folk som flyr från krig är lika stor hos barn som blir våldtagna. Denna tortyr av att vara maktlös och inte kunna försvara sig mot förövaren är förödande. Samma stresspåslag finns hos föräldrar med NPF-barn. Så jag har en dubbeluppsättning av stress – varför snåla? Sarkasm, alltså! PTSD är INTE vem jag är utan snarare VAD jag har varit med om som barn. PTSD visar att jag är en ÖVERLEVARE annars hade jag inte befunnit mig i livet.

Min sömn har aldrig fungerat. Varken under min barndom eller nu. Jag vaknar ofta flera gånger under natten, tar lugnade för att “lättare” kunna somna vilket ändå inte är så enkelt, vaknar också ofta tidigare än vad jag hade önskat, och när jag sover någorlunda sammanhängande drömmer jag ofta mardrömmar. Ja, inte alltid men ganska ofta. Ikväll ska jag som sagt var försöka undvika media på nätet och istället lyssna på meditationsmusik. Tror att alla hemskheter som står i media är enorma triggers för mig och orsakar mardrömmarna.

De senaste tre morgnarna har jag börjat med att sitta ute på min balkong och mediterat i ca 20 minuter till Deva Premals musik. Underbar start på dagen! Rena rama musikterapin.

Önskar er en strålande fredag! Shoppa inte för mycket nu på Black Friday, hihi!

Kram

Sabina

Posted in Andlig och inre läkning, Det inre trygga rummet., Incest, Inre och andlig läkning, Maktlöshet och sorg, Musikterapi, Posttraumatisk stress syndrom, PTSD | Tagged , , , , , , , , , , , , , , | Leave a comment