Upprättelse och bekräftelse.

Hej!

Häromdagen hade min särbo och jag ett väldigt känslosamt, ärligt och uppriktigt samtal. Han erkände vissa saker och gav mig därmed upprättelse och bekräftelse på mina reaktioner. Det kändes stort! Att bli tagen på allvar! Han uppmanade mig att fortsätta blogga och skriva klart boken. Att vara ärlig och sann mot mig själv. Jag tror att jag ska börja skriva anteckningar på kvällarna för det är oftast då hela stycken av texter kommer till mig. Vid senare tillfällen kan jag överföra dessa anteckningar till mitt Word-dokument​. Ska köpa ett A-4 block. Har funderat en hel del över utformningen av min bok och kommer revidera lite här och där.

Min mamma har fått komma hem från sjukhuset. Hon svarade bra på behandlingen. Har köpt ett kort till henne. Blått. Med blå blommor. Hennes älskling färg. Känns lite kluvet att skriva några rader till henne men jag vill visa henne att jag tänker på henne och att jag är glad att hon är på bättringsvängen.

Min terapisession i torsdags var känslosam, både tårar och skratt. Min psykolog är helt underbar. Vi pratade om min mamma, min särbo, min ena bonusdotter, vikten av att vara sann mot sig själv och mycket om min inre extremt elaka röst som dömer mig hårt. Jag förklarade vilket dåligt samvete jag har över att jag mår dåligt då miljontals människor hade skattat sig lyckliga om de hade levt mitt liv. Tex kvinnor som lever i förtryck och blir våldtagna av sina män……..sedan kom jag på att jag faktiskt själv har blivit utsatt för ett stort antal våldtäkter både som barn och vuxen. Även i Sverige kan en flicka/kvinna leva i förtryck. Vårt samtal dominerades av hur jag har påverkats av min extremt traumatiska barndom. Min psykolog hävdar fortfarande att mina svårigheter är resultat av alla de sexuella, fysiska, verbala och känslomässiga övergrepp i hemmet och i den kristna församlingen under min barndom. När ett barn utsätts för det värsta sveket ett barn kan uppleva, nämligen att bli sexuellt utnyttjad upphör vissa områden i barnets utveckling. Jag fick aldrig vara tonåring och umgås med kompisar. Aldrig ha en hobby, träffa vänner och dela hemligheter, och på så vis frigöra mig från den auktoritära och patriarkala miljö som omslöt mig. Föreställ dig att ALDRIG få ha kompisar under sin tonårstid. Jag hade inga vänner att vara förtrogen med. Och hade därför inte den naturliga övergången från barn till tonår till vuxen. Istället förblev jag ett barn i en kropp som utvecklades till en ung kvinnas. Därav min tidigare naivitet enligt psykologen. Hon tror inte jag har någon NPF diagnos eftersom jag har en sådan stark inlevelse förmåga och kan sätta mig in i andra människors situationer. Jag har alltid stått på de utsattas sida i samhället.  Vi diskuterade att öka min medicinering. Ångest nivån är för hög och hindrar mig i vardagen. Innan jag skulle gå visade jag min psykolog allt jag hade köpt donuts, bullar, godis, läsk mm. Hon bad mig lämna kassen hos henne men jag totalvägrade. Vi pratade om min hetsätning en kvart in på hennes lunchrast. Vi kom överens om att jag skulle försöka fördela allt jag hade köpt och inte vräka i mig allt på en kvart. Tyvärr erbjuder psykiatrin bara stöd för anorektiker, och inte för min ätstörning. Ska kolla upp om det finns BED (Bing Eating Disorder) självhjälpsgrupper. Jag klarar inte detta på egen hand. Har en god vän som gick i en sådan gruppterapi för hetsätare/överätare. Min psykolog är bekymrad över min ätstörning. Den är så destruktiv. Handlar inte alls om att ha dålig karaktär som folk med okunskap kan tro.

Veckan som började så tufft verkar avslutas med ett någorlunda bra mående. Till stor del tack vare min särbos ärlighet och stöd. Att få hans bekräftelse var min upprättelse!

Önskar er alla en trevlig helg!

Kram

Anna

 

Posted in Ätstörningar, BED -Bing Eating Disorder., Incest, Min mamma., NPF, Posttraumatisk stress syndrom | Tagged , , , , , , , , , | 1 Comment

Ny dag.

Hej!

Gårdagen var ganska tuff. Orkade inte ens prata med min särbo. Idag ska jag iväg på Föräldrautbildning som HAB anordnar för oss föräldrar till ungdomar med AST. (Autismspektrumtillstånd). Jag har missat många utbildningar som HAB har erbjudit p g a jag själv antingen har mått för dåligt, haft ångest eller migrän och nacksmärtor och/eller att min särbo inte har kunnat skjutsa mig. Men i dag är kursen förlagd på eftermiddagen och jag kommer vara hemma igen vid sju-tiden. Mår ganska bra nu, lite migrän men tror att jag kommer klara av att pendla till HAB. Ser fram emot kursen. Bra att jag får komma ut lite också. Jag sjunker annars snabbt ner i mörkret. En av mina närmaste vänner som alltid skickar uppmuntrande rader till mig erbjöd mig igår att vara ansvarig för Rit/målarhörnan för barn och vuxna under en eftermiddag då det också kommer erbjudas andra kreativa aktiviteter på en vacker gammal gård. Det kommer bli en fin dag. Det blir det alltid trots min nervositet eller ångest. Även om jag är introvert och behöver min ensamhet så är det viktigt att jag får komma ut och träffa folk och umgås med mina kära vänner. Det uppstår så mycket positiv energi och glädje. Vad jag inte kan förstå är hur all denna glädje så snabbt kan försvinna fastän att jag har mina fina minnen kvar. Igår var jag väldigt nedstämd men när min dotter kom hem från skolan sken jag upp. Hon hade haft en bra dag i skolan. Underbart!

Jag är så otroligt tacksam över all kärlek mina vänner, barn, särbo och katterna skänker mig. Utan dem hade jag inte orkat kämpa. Jag har haft många självmordstankar under årens lopp men det som har hindrat mig är min starka kärlek och stora ansvar för min älskade dotter. Hon är min räddande ängel som får mig att orka stiga upp varje morgon trots förlamande trötthet.

Utan all er kärlek hade jag inte orkat leva. Tack för att ni finns i mitt liv!

Kram

Anna

Posted in Autismspektrumtillstånd, NPF, Posttraumatisk stress syndrom, Utmattning, Utmattninssyndrom, Vänskap och tacksamhet | Tagged , , , , , | Leave a comment

Det är något som inte stämmer.

Hej igen!

Det är något som inte stämmer! Min psykolog hävdar fortfarande att jag inte har någon NPF-diagnos men jag håller inte med. Jag är övertygad om att jag har ADD eller någon lindrig form av autism. Nu i morse BRÖT JAG IHOP totalt vid datorn när jag för femtioelfte gången försökte komma in på Mina vårdkontakter för min dotters ärenden på HAB. Jag lyckades inte komma in. Min hjärna fungerar inte som den ska. Allt snurrar och ju mer jag försöker desto mer gråter jag av hopplöshet. Till slut fick jag mejla till Hab istället för att få receptförnyelse samt boka om olika tider, trots att jag vet att de inte tycker om att jag sköter sådana ärenden via mejl. Jag är extremt känslig nu. Om jag skulle få något surt svar tillbaka från HAB bryter jag ihop IGEN. Ärenden som dessa, samt att vända mig till min egen husläkare tar enormt mycket på min energi. Jag är helt mentalt och känslomässigt slut. Jag gick in på Mina vårdkontakter och skulle skriva ett meddelande till min husläkare och bägge gångerna bröts ärendet och jag har ingen aning om mitt meddelande skickades iväg. Orkar inte skriva om allt igen. Min dotters Melantonin är slut om tre dagar och jag har ont i magen för jag vet inte om vi hinner få receptförnyelse tills dess. Det är så mycket att hålla koll på, mediciner, tider hos kurator/psykolog/arbetsterapeut/fysioterapeut/sjuksköterska/läkare samt föräldrautbildningar etc. Jag blir matt av att bara skriva in alla tider i almanackan. Oftast glömmer jag ändå bort tiderna eller så har jag alltför stor ångest att jag inte kommer iväg. Detta mående jag har, ständigt pendlande mellan mörker och ljus, ångest, hjärntröttheten, att inte orka vara social, att inte förstå vad min särbo pratar om, att höra orden men ändå inte förstå såsom det vore rena grekiskan, ja allt detta tror jag inte enbart beror på min PTSD eller Utmattningssyndrom. Nuförtiden säger jag bara till min särbo “Jag fattar inte vad du pratar om.” och så byter jag ämne för att inte dräneras ytterligare på energi. Jag orkar nämligen inte att hålla fokus eller försöka förstå vad han pratar om. Detta handlar inte om någon oförskämdhet från min sida utan enbart om att undvika att jag blir totalt dränerad för då måste jag ögonblickligen avbryta samtalet.

Det är något som inte stämmer. Jag mår bara sämre och sämre. På torsdag ska jag träffa min psykolog och ta upp allt detta. Kanske jag behöver en annan slags medicinering. Jag har så svårt att komma igång med saker. Lång startsträcka vilket ofta ställer till det för mig. Jag gråter nu. Så innerligt trött på att vara mig själv. Jag önskar att jag vore en normal människa. Utan diagnoser och psykisk ohälsa. Livet är tufft och jag orkar inte mer idag. Skulle egentligen har skrivit på min bok idag men mina misslyckanden med Mina vårdkontakter och alla mejl jag var tvungen att skriva tog musten ur mig. Nu vill jag cykla trots regnet till Lidl och köpa något att tröstäta. Min underbara dotter förkastar min ätstörning. Jag försökte förklara att detta är en ätstörning jag utvecklade redan i barndomen och att jag inte kan bryta mitt beteende sådär helt plötsligt. I så fall hade jag gjort det. Hon undrade i lördags om jag visste vad det var för skit i chipsen och läsken som jag vräkte i mig. Jag mumlade ett ja till svar. Hon var arg på mig och sade ju mer skit jag äter desto kortare blir mitt liv. Hur kan jag välja skräpmat framför ett långt liv med henne, undrade hon. Ja, min dotter har rätt. Hur kan jag göra detta? Känner mig så extremt misslyckad. På torsdag måste jag få min psykolog att förstå hur jag egentligen mår.

Kram

Anna

Posted in Ätstörningar, BED -Bing Eating Disorder., NPF, Posttraumatisk stress syndrom, Utmattninssyndrom | Tagged , , , , , , , | Leave a comment

Kampen mellan ljuset och mörkret.

Hej!

Det är nog inte många i min omgivning som hade trott mig om jag hade sagt att det dagligen pågår en själslig kamp inom mig att välja ljuset framför mörkret. Eller Mitt Sanna jag framför Egot. Kärleken framför utanförskapet och ensamheten. Ja, eller hur man nu vill välja att beteckna livsglädjen framför depression och självmordstankar. Att våga vara sann mot sig själv fastän det innebär att hycklare till familjemedlemmar hotar med att då är kontakten bruten. En sk villkorad kärlek, som inte alls är en äkta kärlek överhuvudtaget. Det jag har fått lära mig i detta livet är att familjemedlemmar antingen i min biologiska eller bonusfamiljen bara godkänner mig om jag döljer deras sämre sidor och inte berättar om hur svårt jag har haft det att i min ensamhet bära hela familjens bördor. Min styrka och kärlek anses vara mindre värt. Mitt offer av kärlek kastas bort med ett stort förakt. De är ju heliga. De är ju ofelbara och den fina fasaden måste få vara fortsatt skinande blank. Ju mer påtryckningar jag får och ju fler hot om att “du får välja boken eller familjen” desto djupare faller jag ner i mörkret och tappar därmed kontakten med Mitt sanna jag och mitt livsändamål. Jag får arbeta hårt på att komma upp till vattenytan för att kunna andas igen. Och som inte det vore nog får jag dåligt samvete över att jag är deprimerad –  för jag som har det så bra, som har rinnande vatten i kranen, frisk luft att andas, vacker naturomgivning där jag bor, världens mest underbara dotter, två änglar till katter och mina helt fantastiska vänner som till skillnad från vissa familjemedlemmar absolut inte kör med villkorlig kärlek. Så varför i helvete lider jag? Jag borde ju vara lycklig eftersom jag är så lyckligt lottad om man jämför med den större delen av jordens befolkning. Jag får dåligt samvete över att jag mår dåligt. Programmet om självmord som börjat på SVT belyser detta problem så bra. Att tvingas hålla inne med sanningen om hur man egentligen mår för att familjemedlemmar inte vill veta av sanningen, är en stor orsak till det själsliga lidandet. Att vi fortfarande 2017 inte är ärliga och pratar om psykisk ohälsa. Helt sanslöst sjukt! Jag har familjemedlemmar som vet om att jag hamnar i svackor där jag vill skära mig (men inte gör det för min mammaroll går före) som inte ens bryr sig. Deras kyla är skrämmande. Och nej, jag kommer inte ge vika för deras kallsinnighet eller hot. Hellre är jag utan deras sk familjeband än låter mig bli våldtagen av deras hot. Lördagen var en fruktansvärd mörk och tung dag. Men söndagen var helt underbar. Ljus kontra mörker. Söndagen började jag med 1 1/2 meditation ute på balkongen där jag njöt av solens varma strålar mot mitt ansikte, all vacker fågelsång, de gröna knopparna på trädens grenar, den friska luften – TACKSAMHET! Därefter läste jag flera uppmuntrande texter av Doreen Virtue, bad flera böner om healing och beskydd för alla mina nära och kära, (även för mina familjemedlemmar som brutit kontakten med mig!!). Ett par timmar senare träffade jag min älskade själsbror T. Han gav mig ett presentkort i födelsedagspresent, bjöd mig på fika på Espresso House där vi pratade om allt mellan himmel och jord. När jag berättade för honom hur dåligt jag egentligen mår, och hur jag får kämpa för att fokusera på det goda i mitt liv, tårades hans ögon. Vår själsliga syskonkärlek är evig. Vi pratade också om mitt arbete med min bok och hur viktigt det är att jag är sann mot mig själv. T kommer illustrera mitt bokomslag, och det var så inspirerande att prata om vårt gemensamma kommande arbete tillsammans. Jag är så lyckligt lottad som har en sådan bror! Vi begav oss sedan iväg till våra två favoritkonstnärer denna sista dag på Konstrundan. Alltid lika inspirerande! Vi talar samma språk. Vi konstnärer! Deras kreativitet inspirerade mig mycket. De delade med sig av sina kunskaper och jag insåg att jag inte är ensam om att drabbas av den elaka kritiska rösten. Den drabbas även etablerade konstnärer av till min förvåning. Vi pratade och skrattade över att man då bestämt får säga till den inre kritikern att dra åt skogen! Dagen avslutades med att min bror bjöd mig på Thailändsk mat. Super gott! När jag kom hem hade min älskade dotter gjort choklad doppade jordgubbar till mig. Tänk vad underbart livet ändå kan vara. Min kärlek till min dotter och alla mina nära och kära är så intensiv!

Förra veckan hade jag två underbara dagar med min yngsta bonusdotter. Jag följde med henne när hon valde ut ett armband. När vi kom hem undrade hon om jag inte kunde ta ett fint foto på armbandet och den fina förpackningen som hon kunde lägga upp på Instagram. Självklart, sade jag. Jag placerade armbandet och tog några foton ur en snygg vinkel, varvid dottern utbrast “Jag har en sådan tur som har en mamma som kan fotografering och vet hur man får till snygga vinklar!”. Älskade ungen min! Jag blev så himla glad. När vi sedan hade valt ett av fotona till Instagram, undrade dottern vad hon skulle skriva som text under fotot. “Varför skriver du inte, Ibland får man unna sig?!”, föreslog jag henne. Och så blev det! Den flickan är så klok och mogen för sin ålder. Vi pratade om allas lika värde, och hur hon alltid säger ifrån om någon klankar ned på någon annan människas “annorlunda” beteende. Att ha en syster med autism har naturligtvis bidragit till hennes allergi mot mobbning. Sedan sade hon något som fick mitt hjärta att smälta. “Jag förstår att det alltid finns en orsak bakom folks ord och handlingar!”. Det är verkligen en djup insikt. Jag är oerhört stolt över min dotter!

De senaste dagarna har jag haft täta sms-kontakter med två av mina biologiska bröder angående mammas status. Jag har haft konstiga drömmar. En mardröm handlade om att jag tillsammans med min mamma och biologiska syskon sprang för våra liv. Vår styvfar till pedofil var ute efter våra liv. En annan dröm handlade bara om två av mina bröder, min mamma och mig. Vi skulle resa till Rom över en weekend och jag var ansvarig för reseplanen. Jag utgick efter mina bröders behov. I drömmen hade de autism. Så jag planerade dagarnas begivenheter utefter vad min egen dotters behov är i verkligheten. Konstiga drömmar. Kanske en önskan om gemenskap, förståelse för min dotters och min vardags behov av hänsyn till autismen. Att bli respekterade och trodde och älskade…..

Idag ska jag fortsätta mitt skrivande på boken. Det är ett tungt arbete. Egot värjer sig för smärtan, men jag ska inte ge vika för rädslan. Utvecklas innebär att ha mod att gå emot sin rädsla. Det är det som är MOD!!

PS: Jag har nu tagit bort min blogg från FB, så att min särbos vänner och mina bonusbarn och deras vänner ska sluta läsa min blogg. Hoppas innerligt att de nu slutar förfölja mina blogginlägg. Om de verkligen hade brytt sig om mig hade de pratat med mig och stöttat mig, men de är bara ute efter skvaller. Tyvärr blir det lite krångligare för flera av mina vänner att läsa min blogg nu eftersom de följde min blogg på FB.

Kram

Anna

Posted in Andlig och inre läkning, Attraktionslagen, Bön., Bonusfamilj, Maktlöshet och sorg, NPF, Posttraumatisk stress syndrom, Tro och tillit, Utmattning, Utsatthet, Vänskap och tacksamhet | Tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , | Leave a comment

Att bli vän med sorgen.

Hej!

Jag har så länge jag kan minnas alltid upplevt sorg mer eller mindre. Naturligtvis har jag även fina barndomsminnen men de är små fragment som bara skimrar till i förbifarten. I min enfald fram tills för några dagar sedan trodde jag seriöst att sorgen en dag försvinner och att det är det som är meningen med min terapi. Att bli sorglös. Men det är inte alls sant. Terapins mål är inte att tvätta bort sorgen från mitt liv. Sorgen som gått hand i hand med utsattheten, ensamheten och utanförskapet som en röd tråd i detta mitt liv. Jag insåg nämligen för någon vecka sedan att NU lever jag i en av de lyckligaste perioderna i mitt liv TROTS sorgen. Alla mina underbara vänner lever. Likaså min särbo och barn. Och mina änglar till katter. En dag kommer de/vi alla att dö antingen i olycka, sjukdom, eller terrorattentat och den dagen fasar jag inför. För mina vänner och familj och katterna är mitt allt. Jag kan inte föreställa mig att förlora dem. Även om jag tror på reinkarnation och på själens odödlighet, så vill jag liksom att mina nära och kära ska vandra omkring här nere på jorden. Jag har funderat och tänkt mycket den senaste veckan. Känt stor tacksamhet över hur bra jag har det. Hur lyckligt lottad jag är som har underbara individer i mitt liv. När min älskade dotter bakar i köket och nynnar med till Tjajkovskijs undersköna melodier medan jag ligger i min säng och gosar med katterna och njuter av den fantastiska utsikten utanför mitt sovrumsfönster och hör fåglarnas fågelkvitter som nästan verkar vilja sjunga ikapp med min dotter, när jag med beundran tittar mig omkring i mitt lilla ombonade sovrum, ja när jag gör allt det här, lyssnar och tittar så känner jag en oändligt djup tacksamhet för kärleken som jag blivit välsignad med i mitt liv. Det är då jag inser att just nu är en av de finaste perioderna i mitt liv trots den djupa sorgen. Igår träffade jag min psykolog. Även på min födelsedag så gör ju sorgen inget undantag. Vi pratade om livet. Om sorgen som nästintill kväver mig men att jag ändå trots allt, kan känna stunder av glädje och tacksamhet varje dag. Jag är inne i en djup bearbetningsfas. Min psykolog förklarade för mig att i alla år, i synnerhet de senaste 8 åren har jag kämpat för att överleva, kämpat för att vara stark – när min särbo kraschade och han och barnen sörjde – stöttat, tröstat, pratat, skött hushållet, och samtidigt kämpat för att få hjälp till min biologiska dotter. Nu när de svåra åren av kamp är över, min dotters diagnoser är satta och hon har landat i det och inte skäms längre för den underbara själ hon är, nu när hon är väl omhändertagen i en skolmiljö som är anpassad efter hennes behov, nu när vi har ett stilla familjeliv (trots konflikter med vissa bonusbarn), det är nu överlevnads-fasen (då man inte kan tillåta sig att känna efter så mycket för då hade man inte orkat leva) har övergått till reaktions/bearbetningsfasen då ALLA känslor väller fram, i synnerhet SORGEN. Jag kan sitta och gråta på tåget när jag är på väg till min särbo. GRÅTA. För att i nästa stund le och låtsas vara glad utåt. Nu när jag egentligen bara borde vara lycklig och glad och sväva fram som en fjäril, det är nu jag sörjer. Återigen. Det är också nu jag inser att jag måste bli vän med min sorg. JAG BEHÖVER BLI VÄN MED SORGEN.  För livet är inte antingen eller. Sorgen och glädjen flätar ihop sig till en vacker fläta som kallas för livet. Att känna smärta är en ingrediens som ingår i konceptet att vara människa. Så jag ska alltså INTE kämpa emot sorgen med näbbar och klor UTAN bli vän med sorgen istället. Det handlar inte om att utesluta sorgen från livet UTAN ATT KUNNA KÄNNA LIVSGLÄDJE TROTS EN NÄRVARANDE SORG I ENS VARDAG. Min sorg handlar i största hand om hur folk har bemött min underbara dotter under hela hennes livstid. Hur svårt mobbad, utfryst hon har varit. Mitt bokskrivande är en väldigt smärtsam process. Många minnen bearbetas. Jag drömmer många mardrömmar, konstiga drömmar, drömmar om min mamma och syskon. Jag har tyvärr börjat hetsäta igen. Överäta. Äntligen har jag fått ett namn på min ätstörning. BED. Bing eating disorder. Det startade igen efter ett par veckors uppehåll när min särbo hade synpunkter på vad min blogg och bok ska innehålla. Jag kan faktiskt inte förstå vad min bok angår honom eller vissa bonusbarn. Min bok handlar om mitt liv, i min roll som mamma/bonusmamma. Jag kommer varken försköna eller överdriva vardagen i min bok. Men sätt inte munkavle på mig för Guds skull!! Räcker det inte med allt skit jag tvingats genomlida? Ska jag nu också tvingas tiga!??

Hursomhelst så har jag de senaste dagarna funderat på att ta kontakt med min mamma och syskon. Jag är inte arg på dem längre. Har förlåtit dem. Livet är för kort för att gå omkring och se ner på folk. Vem är du som dömer? Är du perfekt? Nä, ingen är perfekt. Inte ens de som är långsinta. Jag inser att OM min mamma och syskon hade förstått att min dotter är autistisk hade de inte förnekat min dotters NPF- diagnoser utan de hade stöttat och uppmuntrat mig under den svåra tiden. Nu blev jag istället anklagad och beskylld för att “ha förstört min dotter och jag borde göra henne frisk”….Jag tänker såhär att OM människor hade mer ödmjukhet och förståelse och inte ansåg sig vara ofelbara så hade världen sett helt annorlunda ut. Jag är den i min barndomsfamilj och bonusfamilj som mest ber om förlåtelse och ändå är jag den som MINST har begått felaktiga gärningar. Min ärlighet har folk svårt att tackla enligt min särbo. Jo, jag har förstått det. Ärlighet kan göra ont. I synnerhet när man anser sig vara förmer än andra. De senaste nätterna har jag drömt om min mamma och syskon. Jag bryr mig om dem på något märkligt vis trots deras svek. Och vad händer?? Jo igår på min födelsedag ringer min mobil tre gånger. Jag känner inte igen numret och googlar. Ser att det är min ena bror som sökt mig. Tänker först, wow gud vad kul att han kommer ihåg min födelsedag! Men inser i nästa ögonblick att han naturligtvis inte ringer för att gratulera mig. Något måste ha hänt min fina mormor eller mamma. Får ont i magen. Måtte mormor inte ha dött!! Messar min bror och får reda på att min mamma är inlagd på sjukhus för allvarlig diagnos. Jag messar min bror i Storbritannien. Han har också fått beskedet. Det känns som att mammas plötsliga insjuknande kommer vid helt fel tidpunkt. Nu när jag befinner mig i en djup sorgebearbetning, nästa vecka skulle jag börja med Ögonrörelseterapin igen, ja nu när jag är som mest känslig och inte tror att jag klarar av att möta mina syskon och mamma, då händer detta. Men kanske är mammas insjuknande ändå en gåva? Kanske sker det vid RÄTT tidpunkt?! Kanske det är dags att sluta fred? Senare idag får jag reda på vilka flera behandlingar mamma kommer att få. Igår var jag helt tom inombords. Det mest naturliga är att när en mamma dör, så sörjer barnen (även vuxna barn) sin mammas bortgång men i mitt fall skulle min sorg inte handla om att mamma dör UTAN att hon hann dö innan hon sade att hon älskar mig och bad om förlåtelse över att ha vänt mig och min dotter ryggen när vi behövde henne som mest.

Jag har migrän. Hetsäter. Handlat på Lidl för 136 kr. Fick massa sötsaker för den summan, kanderade jordnötter, choklad, donuts, godis, läsk mm. Jag tar till mitt vanliga vapen mot känslorna. Bedövar dem med hetsätning. Känner mig misslyckad. Otroligt trött på mig själv. Jag får försöka förlåta mig själv. Förlåta mig själv för att inte kunna få stopp på min ätstörning. Förlåta mig själv för att tröstäta.

Ilskan bubblar inom mig.

Kram

Anna

 

Posted in Ätstörningar, Ögonrörelseterapi, BED -Bing Eating Disorder., Bonusfamilj, Förlåtelse, Maktlöshet och sorg, Min mamma., mobbning, NPF, Posttraumatisk stress syndrom, Sockerberoende, Utmattning, Utsatthet, Vardagen | Tagged , , , , , , , , , , , , | Leave a comment

Obefogad rädsla.

Hej!

Igår berättade jag för min psykolog om min rädsla som dykt upp nu när jag inser att jag kommer lämna min lilla trygga bubbla i min lilla lilla stad och bege mig ut och föreläsa. Jag har ju drömt om att få börja föreläsa om autism hos flickor och hur omgivningen bemöter en när man har det som allra svårast och egentligen borde stötta en. När jag blev tillfrågad om jag skulle kunna tänka mig att föreläsa för 70 BVC-sköterskor tackade jag genast ja utan en minsta tanke på att jag blottar mig inför min styvfar, pedofilen. Rädslan handlar om att han lätt kan googla och se att jag föreläser om autism och att jag har en autistisk dotter. Han arbetade ett tag på ett korttidsboende för barn med särskilda behov. En dag gav han en liten flicka med Down syndrom en “bukett blommor”. Själv hade han handskar på sig. Lilla flickan tog glatt emot “blommorna” med sina bara små händer. Ett gallskrik följt av pedofilens hånskratt. Flickan släppte brännässlorna och vred sig av smärta. Händerna var helt knottriga och röda. Denna episod berättade monstret ofta för mig under åren han förgrep sig på mig. Och varje gång skrattade han belåtet åt hur han hade lurat den lilla flickan. Han nästlade in sig i familjer som hade barn, helst döttrar. Innan han gifte sig med min mamma var han gift med en kvinna från samma land som han själv kommer ifrån. Hon hade en dotter från ett tidigare äktenskap. Han förgrep sig på dottern. Till slut sprack äktenskapet och monstret flyttade till samma trapp som oss. Han lyckades ännu en gång charma in sig hos den ensamstående mamman med bara ett sikte: att få våldta och förlusta sig med hennes dotter (mig) hur mycket han ville. Min psykolog säger att pedofiler som min styvfar som är på jakt efter ensamstående mödrar med döttrar tycker att det är mest bekvämt att ha en styvdotter på hemmaplan som han kan ha “kul med” precis som han vill och när han vill. Och brukar inte attackera främmande barn utan våldför sig på barn som står i beroendeställning till dem. Alltså behöver jag inte vara orolig för att monstret ska attackera min dotter trots att pedofilen hotade den andra styvdottern när hon var vuxen att han skulle kidnappa hennes lilla flicka och stod och bevakade barnet på dagis. Alla hot om att han skulle mörda min mamma och syskon om jag berättade om övergreppen när jag var liten är “tomma ord” som pedofiler använder mot sina offer förklarade min psykolog. Om han inte har attackerat mig sedan rättegångarna så kan jag vara lugn fortsatte hon. Det är mina gamla hjärnspöken,  det förflutnas rädslor som aktiveras i nuet. Men dessa rädslor är obefogade för nu lever jag i en annan tidsperiod. Dock med min diagnos PTSD reagerar kroppen som om jag lever parallella tidsperioder samtidigt. Jag googlade min styvfars namn och såg många bilder på honom där han blir intervjuad av glada programledare och journalister. Orättvist att han får ha en lysande musikkarriär och säkerligen har släppt mig för länge sedan medan jag fortfarande efter 35 år lider av sviterna av de grova sexuella övergreppen.

Min psykolog sade att jag troligtvis alltid kommer att känna en viss rädsla i olika situationer men då måste jag värdera rädslan och se att det handlar om gamla rädslor som aktiveras men som inte är befogade i nuet. Mina kommande föreläsningar är ett stort steg i läkningsprocessen inte bara i min mammaroll till en älskad dotter som mobbats svårt utan även i min personliga roll som ett tidigare incest-drabbat barn. Jag tar tillbaka min rättighet att vara fri, få säga vad jag tycker och tänker, resa och föreläsa utan rädsla för hämndaktioner, våga tro att även jag förtjänar framgång och lycka. För jag är inte fri idag. Jag är fortfarande fånge, en slav under det tunga oket av pedofilens terror. Mina tankar, de är fortfarande fängslade i tunga bojor. Jag irriterar mig att jag förslavar mig själv för egentligen skulle jag kunna njuta av min frihet. För jag är ju fri i verkligheten. Det är bara mina hjärnspöken till minnen och tankar som spelar ett spratt med mig. Psykologen sade att ju fler föreläsningar jag håller desto mer NYA minnen kommer jag skapa, och det förflutna kommer blekna alltmer ju starkare jag blir i min övertygelse att JAG ÄR EN FRI SJÄL!

Jag längtar till den dagen!

Mitt bokskrivande går trögt. Det gör så himla ont. Smärtsam skrivprocess men jag ska bita ihop och sätta igång igen med skrivandet trots det enorma inre motstånd jag känner just nu- det är egot som vill hindra att sanningen ska komma ut. För jag vet att min bok kommer hjälpa många liksom mina föreläsningar. Av allt elände jag gått igenom kommer det något gott.

Ha en fin dag!

Kram

Anna

 

Posted in Andlig och inre läkning, Autismspektrumtillstånd, Incest, mobbning, NPF, Posttraumatisk stress syndrom, Tro och tillit, Vardagen | Tagged , , , , , , , | 2 Comments

Min mamma.

Hej!

Jag måste någon gång ha älskat min mamma men jag kommer inte ihåg när eller HUR det kändes att älska henne och bli älskad tillbaka. Jag har INGA minnen av att jag någon gång har krupit upp i hennes famn. Kanske jag gjorde det innan min 4-års dag men jag har absolut inga minnen av att bli omfamnad av min mamma därefter i alla fall. Inga kramar eller pussar. De kramar som utväxlades på nyårsafton efter min 11-års dag räknas inte. Min mamma tillhör ett strikt konservativt kristet trossamfund där man b l a inte tillåts fira födelsedagar, julafton eller nyårsafton. När min mamma hade gift sig med pedofilen skulle vi helt plötsligt börja “fira jul och nyårs afton”. När jag hade fyllt 15 år var även jag en döpt kristen. Mot min vilja får tilläggas. Hursomhelst helst varje nyårsafton skulle mina syskon och jag krama om våra föräldrar och pussa dem som nyårshälsning. Det var alltid jobbigt att tvingas krama om min styvfar och pussa honom på munnen. Jag försökte undvika hans mun men han rörde snabbt på ansiktet så att jag missade hans kind. Som om det inte var ett trauma i sig, sårade mamma mig varje nyårsafton genom att ge mina syskon en varm kram och pussa dem och säga “Gott nytt år” medan hon bara gav mig en snabb kram UTAN att önska mig gott nytt år. Precis som att jag och hon var kristna och vi firade minsann inte nyårsafton. Jag blev lika sårad av min mamma som jag blev äcklad av min styvfar varenda nyårsafton. Nä, de där känslokalla kramarna gills inte. Som vuxen när jag själv blivit mamma fick jag kramar av henne. Och pussar på kinden. Och hon sade att hon älskar mig. På något vis gör hon kanske det. På sitt eget lilla märkliga sätt. Det är väldigt lätt att dömma en annan människa. Men allt är inte bara svart eller vitt. Min mamma är också snäll och givmild och var betydligt bättre bonusmormor till mina bonusbarn än vad skräcködlorna (bonusbarnens morföräldrar) var till min dotter. Så, jo mamma har fina sidor hon också. Det är lätt att glömma bort det när man har haft en traumatisk barndom med barnmisshandel och sexuella övergrepp. Jag kan emellanåt avundas andra som har mammor som visar sina vuxna barn villkorslös kärlek. Jag har aldrig upplevt det och vet därför inte hur det känns att vara älskad av sin mamma. Ibland kan jag t o m avundas dem vars mammor har dött men som har fina minnen att berätta om sina kärleksfulla mammor. Jag har inga sådana minnen. Något jag saknade under min barndom var att krypa upp i soffan intill min mamma och bara gosa. Hon gjorde aldrig det. Alltså gosade. Man skulle gå upp tidigt även under helgen och på loven. Sängen skulle bäddas och man fick aldrig lägga sig och vila under dagens lopp. Mamma hade egna jobbiga minnen från sin barndom. Min mormor som högst troligen är autistisk var väldigt utmattad av att vara småbarnsförälder till tre små pigga flickor. Min mamma har åtskilliga gånger beklagat sig över att hennes mamma låg och vilade i sängen eller i soffan under dagarna med gardinerna fördragna i mörkt rum. Mormor vilade strax innan morfar kom hem efter en heldags arbete som ingenjör och arkitekt. Hon reste sig trött upp och drog ifrån gardinerna, öppnade fönstret och ställde sig vid spisen. Mormor har alltid blivit fullkomligen dränerad på energi av att gå ut och vara i folksamlingar. Alltid haft ångest och aldrig klarat av att titta folk i ögonen. Det är just detta som min mamma beklagar sig över när hon hälsar på min mormor, att mormor är oförskämd som alltid tittar snett när man pratar med henne. Mormor tittar aldrig en i ögonen och det tolkar min mamma som oförskämdhet. Mamma brukar dra ifrån gardinerna och dra upp persiennerna när hon hälsar på mormor som blir orolig om grannarna på andra sidan kan titta in till henne varpå mamma svarar att det är väl ingen som är intresserad av en gammal kärring. Mormor har aldrig känt sig manad till att resa utomlands så när morfar fick erbjudande om jobb i U.S.A tackade de nej eftersom mormor var osäker på om gräset var lika grönt på andra sidan Atlanten som här hemma i trygga Sverige. Detta och flera andra exempel på mormors “konstiga” beteende har jag matats med av min mamma vilket följaktligen har resulterat i att alla mina syskon samt släkt tycker att mormor är knäpp. Men hon är INTE knäpp! Hon är kärleksfull och givmild och intelligent! Mormor utbildade sig och fick högsta avgångsbetyg och blev senare chef på psykiatrin. Jag tycker om min mormor. Nä, jag älskar min mormor! Men det jag inte kan förstå är hur ingen i min familj förstår att mormor är autistisk med sina specialintressen, sin kreativitet, sin stora diktsamling med över 600 dikter hon har skrivit, och att hon alltid pratar om samma saker. Inte ens när jag förklarade för mamma att min egen dotter har liknande talanger och svårigheter som min mormor, ville hon lyssna. Hon totalvägrade att ta till sig det faktum att mormor högst troligen är autistisk. Jag tycker att det är djupt beklagansvärt att mormor under hela sitt liv har blivit missförstådd och mobbad och aldrig fått någon diagnos. Mormor ramlade oturligt nog såpass illa nere i sjukhuskullverten en dag för ca 30 år sedan när hon skyndade iväg på ett ärende att hon tvingades bli förtidspensionär. Hennes uppväxt var heller inte så lätt. Vem som är hennes biologiska pappa är förhöjt i dunkel men hennes bonuspappa var otroligt kärleksfull mot henne och uppskattade mycket hennes intresse för litteratur och klassisk musik då han var första vilolinist i Kungliga Hovkapellet och sedan startade en lysande karriär som kapellmästare. Mormors mamma fördrog dock den yngre utåtriktade och pratglada lillasystern. Mormor drog sig undan till sina böcker och musikens underbara värld. När hon var fem år gammal blev hon våldtagen. Det var år 1933 och då pratade man inte om sexuella övergrepp på barn. Det fanns inget stöd att hämta vare sig ifrån den närmsta omgivningen eller psykiatrin. Mormor smittades med en könssjukdom och fick tillbringa flera månader på sjukhus för den fysiska åkomman. Hennes föräldrar fick bara hälsa på henne någon enstaka gång i månaden. Där låg lilla femåriga mormor min helt isolerad ifrån sin familj. Nästa trauma upplevde hon ett par år senare då några killar försökte dränka henne i en sjö vid det sommarläger som barnen fick tillbringa somrarna på. Inte heller nu erbjöds det någon terapi att tala om. Jag antar att musiken och poesin blev mormors räddning liksom det blev för mig under min barndom. Mormors ängel var hennes bonuspappa och min var min bonus farfar, som inte var biologisk pappa till min styvfar – pedofilen – vill jag påpeka. Jag har fått ärva tre opera- lexikon av mormor som hon i sin tur ärvde av sin bonuspappa.

Jag vet inte så mycket om min mormorsmor förutom att även hon fick en kärleksfull bonuspappa liksom min mormor. Han t o m adopterade min mormors mor. De växte upp på Gamla Söder i Stockholm. Det var fattigt men ändå fanns kärleken närvarande i vardagen. Min gammelmormor led av svår migrän liksom mig, och hon behövde få ligga i mörkt rum när anfallen var som värst. Jag träffade min gammelmormor några gånger när jag var liten. Hon var en rar liten späd gammal dam med vackra smala och skrynkliga händer. Jag beundrade dem. Hennes naglar var också vackra. Min mormor har ärvt sin mammas smäckra händer.

Min mamma växte upp med en mor som upplevt både svåra trauman och kärlek under barndomen. Mamma tolkade mormors skygga natur som brist på kärlek. Och trodde på allvar att hon var adopterad. Denna känsla av utanförskap drev både henne och mina mostrar att fly hemmet i tidig ålder. Mamma gifte sig redan vid 17- års ålder, fick tre barn i snabb takt, varav två dog som jag berättade i mitt förra blogginlägg. Hon och pappa skiljde sig när jag var ca 3 år och hon träffade kort därefter en ny man som var hennes livs stora kärlek. Problemet var bara att han även hade alkoholproblem och var en klassisk periodare. Han var otrogen och misshandlade mamma ett flertal gånger. Sista gången lyckades han nästan ha ihjäl henne. Nästa man var inte heller något vidare att hänga i julgranen. Pedofilen var överlägset den värsta man hon kunde introducera in i mitt liv.

Mamma beklagade sig ofta över att min mormor var orsaken till hennes olycka i livet. Om mormor inte hade förbjudit mamma från att studera till barnmorska hade hon aldrig flytt hemmet utan hade istället avslutat gymnasiestudierna och påbörjat högre utbildning därefter. Mormor tyckte inte det var lämpligt att mamma som ung flicka på egen hand skulle pendla till högskolan. Precis som mamma i sin tur förbjöd mig att läsa den Humanistiska gymnasielinjen. Beteende går oftast i arv. Mamma blev väldigt irriterad när jag bröt familjetraditionen att gifta sig ungt och helst ha tre barn innan 24- års ålder. Jag vägrade att följa denna destruktiva tradition! Alla mina kusiner däremot gifte sig i tidig ålder och fick många barn. Men så är det också brukligt att leva på det viset inom den kristna församlingen. Man får inte ha sex innan äktenskapet. Fast många tummar på den regeln! Religionen kom in i vår släkt när mamma var 4 år gammal. Det var gammelmormor som först fick besök av en kristen som knackade dörr och predikade om paradiset. Och på den vägen är det. Sedan var det slut med julfirandet.

Min mamma är inte bara av ondo. Hon har genomlidit mycket i sitt liv. Varit väldigt nära döden. Cancer helvetet önskar man ingen. Cancern som bara kommer tillbaka hela tiden.

Några fina minnen har jag faktiskt av min mamma. Något som jag tyckte var väldigt roligt som barn och som jag som vuxen uppskattar att hon gjorde för mig och mina småbröder var att hon tog med oss ut till parkerna, lekplatserna, utomhusbassängen, och barnteatern. Med oss hade vi apelsinsaft och goda Mariekex. Ibland även hembakade bullar. Och gröna saftiga äpplen. Det är faktiskt glada minnen när jag tänker efter.

Ingen är helt igenom ond. Ta min sadistiska styvfar t e x han skänker tusentals människor musikaliska höjdpunkter. De älskar hobom! Livet är inte så enkelt. Även han blev sexuellt utnyttjad i barndomen. Av sin biologiska pappa.

Min mamma kan vara snäll men häromdagen då jag gick igenom dagboksanteckningar från oktober 2014 till mitt bokskrivande hittade jag några rader som gjorde ont i hjärtat. Mamma vägrade acceptera att min dotter fick sina NPF diagnoser den 2 oktober 2014. Hon förblev kylig när jag berättade att NPF teamets svar på utredningen blev Autism i barndomen. Inte ens då när jag hade det på pränt i ett intyg trodde hon på att hennes förstfödda barnbarn är och förblir autistisk.

När slutade jag älska mamma? Det var nog redan under min tonårstid men definitivt tog kärleken slut för några år sedan. Ändå kan jag på ett plan vara säker på att vi älskar varandra innerst inne. Det är en tröstande tanke!

Kram

Anna

 

Posted in Andlig och inre läkning, Bonusfamilj, Incest, Kristet hyckleri, Min mamma., NPF, Vardagen | Tagged , , , , , , , , , , | Leave a comment